Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Adolf Törneros’ brev. Av Nils Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADOLF TÖRNEROS’ BREV 375
verstolpe har den åtminstone fått en lika pålitlig som kärleksfull
krönikör. Men Törneros är förmer än en krönikör, han har
konstnärens gåva att kläda kött på benen, att fabulera och sätta
i scen. Hos honom står 1820- och 30-talens Uppsala upp från de
döda med examensfester, kvällsmottagningar, Gillebaler,
sprut-mönstringar och nyårsvisiter. Och mera än så. Han har sett
och skildrat annat än Uppsalas gator, salonger och auditorier.
Det har sin stora tjusning att lära känna den romantiska
generationen genom honom och bevittna, hur djupt den litterära
kulturen i själva verket trängt inom kretsar, som stodo utanför de
akademiska. Till Törneros’ männer hörde icke blott studiekamrater
som bröderna Ekmarck och Gumaelius eller bibliotekarien P. W.
Afzelius; ännu närmare hans hjärta stod den vinnande unge
militären Melker Falkenberg, den oförbätterlige vagabonden
Nicander och den originelle lantjunkaren Ulfsparre.
Länge utan beröring med den egentliga fosforistkretsen, gjorde
Törneros först 1815 Atterboms bekantskap och började icke
umgås livligare i Mallas salong förrän 1824. Då hade det unga vinet
redan jäst ut och börjat klarna. Därför är han fri från det
alltför programmatiska och småaktigt polemiska, som skämmer den
äldre Uppsalaromantiken. Om han med hela sin konservativa
övertygelse strider mot den klassiska bildningens fiender och kan
tillåta sig ett skämt med »Arguseriet», så är han icke fången i
estetiska fördomar och bedömer Atterbom och Tegnér med samma
värme, men också med samma kritik. Ehuru uppfostrad med de
tyska bildningsidealen har han aldrig försvurit sig åt dem. Tvärtom
har han med en häftighet, som erinrar om Vilhelm Ekelund ofta
reagerat mot formlösheten i tyskt språk och tysk kultur. Så t. ex.
i följande otryckta anteckning: »Jag har ingen ting emot
musikaliskt lappri blott det är utan prétension och utan tråkighet —
att deri ej får ligga något lågt och corrumperande förstås af sig
sjelft. Derföre smakar mig alltid mycket bättre i
compositions-väg det Fransyska vackra vädret, än de Tyska tunga
höstdimmorna. Raskt och gladt, och torrt och quickt är hälsosammare
än det tunga, duskiga, lerigt sentimentala och breda». En annan
gång kan han likna tyska språket vid »smör i solsken»
—rättvisligen bör anmärkas, att Jean Pauls Hesperus givit stoff till
jämförelsen. Med tiden drogs han också närmare Walter Scotts
och Byrons språk, och hans egen stil vann alltmera i renhet och
enkelhet under det dagliga umgänget med de antika klassikerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
