Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Adolf Törneros’ brev. Av Nils Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376 NILS AFZELIUS
Levertin har med sin blick för stilistiska nyanser märkt
skillnaden mellan Törneros’ och de övriga romantikernas språkbruk.
Den gustavianska sirlighet och elegans som var utmärkande även
för hans yttre människa finner man icke hos dem, lika litet som
hans spiritualitet. Trots alla olikheter står han i detta avseende
närmare Leopold och Brinkman än Atterbom och Hammarsköld.
Hans medfödda preciositet har utvecklats under det mångåriga
konditionerandet i aristokratiska familjer och tidvis drivits till
manér under inflytande från Jean Paul, vilkens bekantskap han
gjorde 1818 och som var hans älsklingsförfattare och stilistiska
föredöme på gott och ont ända till mitten av 1820-talet.
Sällskapsmänniska som få, musikalisk, kvick och angenäm i
umgänget, var Törneros litterärt sett en enstöring, som skrev för
sitt eget nöjes skull och som såg sin starka konstnärliga ambition
fullt ut belönad genom erkännandet från några få utvalda. Han
var, som Brinkman sagt om sig själv, en »handskriftlig författare»,
sent känd och sent erkänd, som i svensk litteratur icke har
någon motsvarighet. Närmast påminner han om sådana
författare som Joubert och Amiel eller den österrikiske epikuréen
Alexander von Villers. Liksom de var han aforistiker och
brevskrivare till sin läggning, ty frånsett några filologiska arbeten
efterlämnade han endast fragment till andra, större anlagda verk.
Liksom de var han en skarpsynt själviakttagare med öra för
känslans och språkets finaste skiftningar och en kritiker med
den verklige kännarens blick för väsentligheter.
Den som vill veta hur vår romantiska generation såg ut kan
få bättre besked av Törneros än av någon annan. Men har man
dragits till hans brev av vanligt memoarintresse, så skall man
snart finna, att de icke ha sitt största värde som tidsdokument
utan i och för sig. Törneros behöver och bör inte läsas
kulturhistoriskt, och ändå är han i hög grad tidsbunden och därigenom
svårförstådd. Hans stil avslöjar icke sina intimaste hemligheter
för vem som helst. Den är rik på ordlekar och anspelningar,
som förutsätta en beläsenhet av samma vidd och art som hans
egen, och full av försåtliga fallgropar för den oinvigde. Orden
kunna ibland — särskilt i »dagboksanteckningarna» — liksom
lösgöra sig och leva sitt eget nyckfulla liv på papperet. Även pricken
över i har sin betydelse, säger Törneros på ett ställe, men han
tilllägger, att man inte därför bör pensla ut den i onödan. Själv hade
han en viss böjelse att låta detaljen växa ut. I hans tidigaste brev,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
