Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Adolf Törneros’ brev. Av Nils Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADOLF TÖRNEROS’ BREV 377
särskilt de från åren 1823—1824, och i dagboksanteckningarna
slingra sig ordens arabesker med en yppighet, som ibland kan
dölja de fasta konturerna och förtaga helhetsverkan. Och dock
finner man redan här skildringar och stämningar av en finhet
som den samtida romandiktningen icke ’har någon motsvarighet
till. Vill man göra rättvisa åt 1820- och 1830-talens svenska
prosakonst, så måste man, som Böök gjort i sina skisser av
»realisterna» i »Den romantiska tidsåldern» — en av de genialaste
omvärderingarna i svensk litteraturhistoria — även söka
guld-fyndigheter bland memoar- och brevskrivare. Genom dem fyllas
några av de mest gapande hålen i vår berättande prosa.
Man har otvivelaktigt rätt att betrakta dessa vänbrev, som
skrivits utan en tanke på publicering, ehuru icke alldeles utan
en baktanke på publicitet, som skönlitteratur. De äro sällan
ett verk av tillfälligheter. De ha mognat långsamt, utarbetats
och filats under veckor och månader. Flera av dem äro
snarare noveller in nuce, prosadikter, essayer, resejournaler,
framförallt det senare. Resan ger Törneros’ fantasi vingar. Allt som
under terminernas arbete trängts undan av de akademiska
bestyren, längtan efter natur och rörelsefrihet, det estetiska
uttrycksbehovet, allt detta fick sin fulla tillfredsställelse under ett par
korta sommarmånader och en eller annan julvecka på det
hemtrevliga Ekhamn. Ingen kan som han, den flitigaste av arbetare,
ge sig hän åt en ljuvlig sysslolöshet, låta naturens rö strömma
in i sin nyckfulla prosa. Hans naturmålning har icke det
moderna fågelperspektivets gränslöshet. Han hade icke expresståg
och aeroplan till sitt förfogande, utan en skjutskärra, som
framskred i meditativ lunk efter slingrande backiga landsvägar. Där
vi på sin höjd uppfånga ett blänk av vatten, ett sus av en
förbiilande björkdunge och en doft av syrenhäckar, där hann forna
tiders resenär leva sig in i omgivningen, jå, t. o. m. kasta ner
de första friska intrycken i notisboken. Därav denna ömma
men icke närsynta realism, som bevarat hans brev unga och
räddat dem från den alltför stora lösligheten hos en C. F.
Dahlgren. Svagheterna i hans naturskildring, de alltför täta och
oroliga personifikationerna och bildernas såpbubbleflimmer, störa
därför ej som hos denne. Vill man bota sin fördom mot
romantisk naturskildring, så kan man slå upp sidorna om den ljumma,
lyckliga sommarnatten på Ånga eller den vildromantiska Ydrefärden
— eller, om ens sinne är ännu mera förstockat, de präktiga resorna
29. Svensk Tidskrift 1926.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
