Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 27 sept. 1926 - Efter rådskrisens lösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408 DAGENS FRÅGOR
mätning inom förbundet. Det var främst med hänsyn till dessa
möjligheter, som utsikten till Tysklands snara inträde i förbundet
gjorde frågan om rådets nyorganisation och sammansättning så
brännande.
De bedrövliga marsmötena medförde härvidlag ett visserligen
negativt, men lika fullt betydelsefullt resultat, nämligen misslyckandet
—- främst genom Sveriges i denna punkt berömvärt fasta motstånd
— av planerna på att i onödan öka antalet fasta rådsplatser. Dessa
förbli sålunda inskränkta till 5, förbehållna åt allmänt erkända
stormakter och fixerade till nämnda antal under den tysta
förutsättningen, att sådana platser alltjämt stå öppna för Förenta staterna och
Ryssland, om mot förmodan dessa båda utanför förbundet stående
stormakter inom en överskådlig framtid finna vägen till Geneve.
Detta förbehållande av fasta rådsplatser enbart åt stormakterna
strider visserligen mot förbundsmedlemmarnas principiella likställighet,
men kan praktiskt motiveras med stormakternas faktiska inflytande
inom förbundet och de större fordringar man ställer på dem vid
eventuellt militärt ingripande till skydd för anfallen förbundsmedlems
integritet. En likställighet i valbarhet mellan dem och övriga stater i
förbundet skulle, om den genomfördes på papperet, säkerligen stanna
där och vid tillämpningen ej beröva deras rådsmandat permanensen.
För lösningen av frågan om de fasta rådsmandaten kunna sålunda
tungt vägande sakliga skäl anföras, medan däremot
opportunitets-hänsyn för stunden helt kommo att dominera de nya bestämmelserna
om tillfälliga rådsmandat. Lord Cecils plan, som med smärre
modifikationer kom att ligga till grund för rådets och församlingens
beslut, var en nödfallskompromiss, som avsåg att tillfredsställa alla
krav, även de sinsemellan principiellt oförenliga, och därför knappast
gjorde någon fullt belåten. Hans främsta ögonmärke var att i
förbundet kvarhålla de båda stater, Brasilien och Spanien, som hotat
med utträde, samt att locka tillbaka det från förbundsarbetet
strejkande Argentina och soulagera de sina utsikter till fast rådsplats
berövade Polen och Kina. Reglerna för rådets framtida
sammansättning skulle alltså enligt denna plan bestämmas efter ögonblickets
önskemål. Svagheten i denna kompromissävlan stegrades högst
betydligt, när två av de stater, med hänsyn till vilka »halvpermanenta»
platser skulle inrättas, likväl anmälde sitt utträde. Man fick till sist
gå ut på gator och gränder inom båda hemisfärerna för att söka
lämpliga och villiga kandidater, så att det onödigt ökade antalet
rådsplatser skulle kunna fyllas, och i denna en smula löjliga situation
kom slutligen räddaren från Centralamerika i form av Salvadors
uppställande som kandidat. Även förbundspolitikens mest konsekventa
lovsångare måste efter valet erkänna, att ökningen av rådsmandat,
Tysklands oräknat, från 10 till 13 ej denna gång betydde ökning i
samlad rådsauktoritet, samtidigt med att denna ökning av rådsplatser
ovedersägligen innebar en minskning av församlingens auktoritet. Att
församlingen till på köpet lät de centralamerikanska smårepublikerna
intrigera bort Uruguay ur rådet har efteråt i pressen allmänt bekla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
