- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Sextonde årgången. 1926 /
410

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 27 sept. 1926 - Efter rådskrisens lösning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

410 DAGENS FRÅGOR

Rådskrisen är löst, och ett första steg mot den eftertraktade
»uni-versaliteten» har tagits genom Tysklands inträde i förbundet. Någon
jubelstämning ha dessa betydelsefulla händelser ej förmått framkalla.
En schweizisk förbundsvän förklarar i Journal de Geneve detta i
fråga om Tyskland med en hänvisning till den dämpande inverkan
alltför långa förlovningar pläga utöva på bröllopsglädjen. Om sättet
för rådskrisens lösning skriver han, att »dess följder riskera att bli
ödesdigra och vända sig mot förbundets rötter, ty om rådet, inåt
förlamat genom söndringar,, förlorar sin prestige utåt, varmed skall
man då återställa den?» Omdömet är skarpt och skulle, om det
fällts på svenskt högerhåll, sannolikt i vissa vänsterorgan ha
brännmärkts som bevis på pessimistisk illvilja. Ett instämmande med
M. William Martin kan dock måhända få slippa undan onäpst.
Vad däremot kan anföras är egentligen endast den sentens Motta
åberopade under kommissionsförhandlingarna: Primam vivere, deinde
philosophari. De som motvilligt medverkade till kompromissen
drevos förmodligen av egen, mer eller mindre starkt grundad
övertygelse om att logikens och saklighetens krav, om de i allo strängt
vidhöllos till det yttersta, kunde bringa i fara en för Nationernas
förbund så vital nödvändighet som Tysklands upptagande, utan ny
tidsutdräkt, till medlem av »kompensationskarnmaren». Att detta
internationella önskemål förverkligats, är för årets Genévemöte främsta
posten på kreditsidan. Den s. k. rådsreformen däremot måste nog
bokföras på helt annan plats.

Med det nya rådsvalet har Sverige lämnat rådskretsen av »gudar»
och »halvgudar» och återtagit sin ursprungliga plats därnedanför i
den ständigt jublande och palmsvängande skaran av »helgon». Vid
avgången fick det utomlands i allmänhet ett mycket vackert och
uppriktigt menat vitsord för god vakt. Här hemma däremot har det
på sina håll riktats skarpa förebråelser mot den svenska
Genévepoli-tiken. Ser man saken lugnt och illusionslöst, så borde man kunna
enas om, att Sverige under en nära fyraårig verksamhet som
rådsledamot i stort sett hävdat sin uppfattning om förbundets uppgift
minst lika framgångsrikt som någon annan av de smärre staterna
samt vid ett par tillfällen gjort förbundsidén goda tjänster. Några
brådstörtade reträtter ha måst göras, varvid det mest klandervärda
måhända varit, att de föregåtts av solenna principförklaringar i
statsrådsanföranden och intervjuer, vilka ställt därefter följande »för
enighetens skull» gjorda eftergifter i skarpare relief än läget krävde. De
hotelser, som svensk pliktuppfyllelse ett par gånger framkallat från
därmed missnöjda aspiranter till fast rådsplats, visa tydligt, hurusom
medlemskapet i rådet kan medföra sina obehagligheter. När
uppdraget nu utan saknad återlämnats, kunna vi åtminstone berömma
oss av att ej ha missbrukat det till att därmed driva nationalegoistisk
intressepolitik för egen del. Frestelsen härtill var för övrigt så
mycket mindre, som vi numera sedan långliga tider endast bedriva
altruistisk utrikespolitik.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 22 09:27:10 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1926/0414.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free