Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Evangeliska kyrkomöten. Av Yngve Brilioth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434 YNGVE BRILIOTH
möjligheter till positiv verksamhet. Den engelska
kyrkoförsamlingen har sålunda med den skotska gemensamt egenskapen att
vara en naturlig medelpunkt för det fria kyrkliga arbetet, likaså
det organiska sambandet med de lokala organisationerna. Häri
ligger måhända också dess förnämsta styrka. Rent principiellt
har konstitutionen för the Church Assembly sitt stora
intresse framför allt genom den förening, som här ägt rum av två
olika kyrkliga representationsordningar: den gammalkyrkliga
hierarkiska synoden har sammansmält med den reformerta
kyrkoförfattningens lekmannaförsamlingar.
Ett av de intressantaste kapitlen i den moderna evangeliska
kyrkorättens historia är de tyska kyrkosamfundens länge
förberedda, efter revolutionen fulländade organisation som fria
folkkyrkor. Statskyrkodömet, sådant det gestaltat sig i England
och Sverige, kan väl snarast historiskt förstås så, att monarken
till den betydande makt som ofta jämväl den medeltida
landsfursten ägde i kyrkliga ting, lade jämväl de väsentligaste av de
befogenheter, som tididare tillkommit påvedömet, men i dessa
länder kvarstod dock i viss mån den diocesana självstyrelsens
organ som en motvikt mot kunglig despotism. I Tyskland
inträdde reformationens landsfurstar som nödbiskopar jämväl i de
gamla stiftsmyndigheternas arv. När en ersättning för dessa
skapades i konsistorier och generalsuperintendenter, framstodo
dessa helt som organ för det furstliga kyrkoregementet. Likaså
var det blott genom furstemaktens frivilliga självbegränsning
från jus in sacra till jas circa sacra, som utrymme skapades
för framväxandet av en viss kyrklig självstyrelse. Alltifrån
Schleiermachers tid har den reformerta synodalorganisationens
idé varit på frammarsch inom de tyska landskyrkorna, och på
olika sätt kombinerats med den konsistoriella kyrkostyrelsen.
Det förnämsta framsteget var utfärdandet av den preussiska
Gemeinde- und Synodalordnung av 1873. En av de
värdefullaste erfarenheterna från den tyska revolutionens kyrkokris
var, att folkkyrkan och dess organ, framför allt
synodalförfatt-ningen, visade sig kunna överleva statskyrkodömets fall och äga
kraft till inre förnyelse. En viss risk ligger väl däri, att den
till sitt ursprung reformerta, i moderna demokratiska kategorier
omtydda synodalförfattningen saknar den behövliga motvikt,
som består i ett kyrkligt ledareämbete, medvetet om att ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
