Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Svea Livgardes festskrift. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460 LITTERATUR
sådant, att den vars gärningar icke bestå provet ej heller själv lätt
består inför sin domare.
Överstelöjtnant Bennedich har redan genom sitt tidigare krigshistoriska
författarskap visat, att det är den offensiva krigföringen,
förintelsestrategien och förintelsetaktiken, som för honom representera den
rätta krigskonsten. I belysning av vad i det föregående sagts om
hans metod förklarar detta vissa proportioner i arbetet, som icke
undgått att väcka kritikens förvåning och invändningar. Den
offensiva krigföringens högperiod i vår krigshistoria, Karl XII:s fälttåg,
har dragit till sig huvudparten av förf:s positiva intresse och därför
fått det bredast tillmätta utrymmet, medan behandlingen av andra
skeden blivit kritisk och mera schematisk, i samma mån som de
saknat vikt ur den valda synpunkten.
För icke länge sedan fästes i denna tidskrift uppmärksamheten på
ett annat arbete, som framgått ur den sällsynt energiska och
resultatrika forskningsverksamheten i och kring generalstabens krigshistoriska
avdelning, kapten Petris skildring av kungl. Första
livgrenadjär-regementets historia. Det är därför onödigt att hår dröja vid, hur
i den krigshistoriskt skolade vetenskapens belysning Erik XIV:s
militära reformverksamhet numera framstår som ett målmedvetet försök
att omskapa den vid defensiv krigföring i skyddande terräng vana
inhemska milisen till för anfallet utbildade slagtrupper jämbördiga
med utlandets yppersta yrkessoldater. Med endast en hänvisning till
överstelöjtnant Bennedichs briljanta och på synpunkter rika skildring
av detta storslagna försök och dess tragiska upplösning fortsätta vi
i stället till Gustav Adolfs fälttåg — och detta så mycket hellre, som
denna avdelning av boken trots den kortfattade framställningen hör
till arbetets intressantaste partier. Vad som här fängslar är både de
uppnådda resultaten och den belysning, det som uppnåtts — och icke
uppnåtts — ger åt förf:s metod och hans boks egenart.
Gustav II Adolf, revolutionernas och de inbördes krigens arvtagare,
mottog vid sitt trontillträde en svensk krigsmakt, av vilken man av
inrikespolitiska skäl ej vågat utkräva den stränga skolning, Erik XIV
en gång infört, och som därför sjunkit tillbaka till milisens
ståndpunkt. Av detta material, förstärkt med utländska yrkesmän, som
ägde mera av de egenskaper, de svenska trupperna genom
statsmaktens svaghet förlorat, skapade Gustav Adolf åter en verklig armé.
Han skänkte sina trupper en dittills okänd manöverduglighet och
ingöt hos dem en ordning, vilken efter hand höll provet även
under de svåraste förhållanden. Men denna armé var icke, sådan
är förfis tes, offensivt inriktad. Det var ej dess livsprincip att söka
avgörandet på slagfältet genom det förkrossande anfallet. Gustav
Adolfs skolning var nederländsk, och i likhet med sina läromästare
menade han, »att elden måste anses vara stridens förnämsta medel
och att de blanka vapnen i huvudsak borde användas till skydd för
den eldgivande styrkan». Han skapade därför icke ett slaginfanteri,
»hans brigader utvecklades till ’rörliga fästningar’, förträffliga i försvaret
men alltför komplicerade till att kunna brukas till ett kraftfullt anfall*-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
