Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Isvolski, Poincaré och världskriget. Av Yngve Lorents - Friedrich Stieve: Iswolski und der Weltkrieg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464 LITTERATUR
ISVOLSKI, POINGARÉ OCH VÄRLDSKRIGET
Ett omdebatterat spörsmål har länge varit, vilken roll den ryske
diplomaten Isvolski spelat för framdrivandet av världskriget. Han
åtnjuter en stadgad herostratisk ryktbarhet för sin verksamhet såsom
rysk ambassadör i Paris de kritiska åren före 1914, då han
målmedvetet och energiskt skulle ha förberett en omstörtning av det rådande
maktpolitiska läget, och med honom är förknippat epitetet »den
farligaste mannen i Europa». Frånser man kejsar Wilhelm är det heller
ingen bland förkrigsårens mera framträdande personer, som i samma
grad blivit föremål för en legendartad opinionsbildning. Isvolskis
svarta ränkspel i Paris har haft en mystisk dragningskraft. Man
har i honom sett en modern Fouché, som förstod att begagna sin
politiska ställning till att skrupelfritt tillfredsställa sin personliga
fåfänga och sina lidelser. Isvolski sökte hämnd för sitt nederlag mot
sin österrikisk-ungerske kollega Aehrenthal under den bosniska krisen
1908—09, och han fann den i världskriget. Att problemet icke kan
lösas utefter så enkla linjer är uppenbart, men å andra sidan måste
det framhållas, att de reella upplysningar, som under senare år kommit
fram, i påfallande grad bekräfta tidigare föreställningar om hans
krigsfrämjande strävanden. Hans diplomatiska brevväxling, av vilken
en stor del med de ryska sovjetmyndigheternas hjälp offentliggjorts,
har över den ryska diplomatiens spel i en ödesdiger tid spritt ett
föga tilltalande ljus.
Anledningen till att Isvolskis verk nu bringas på tal är, att till
svenska nyligen överflyttats en tysk Isvolskikommentar, Friedrich Stieves
Iswolski und der Weltkrieg (Isvolski och världskriget, Sthlm
1926, C. E. Fritzes förlag, 284 s., 5: 50 kr.). Stieves bok åsyftar att ge
en sammanfattande framställning av Isvolskis verksamhet i Paris
1911—14, sådan författaren ser den i ljuset av breven, och utgör
huvudsakligen en på rikhaltiga citat ur dessa byggd vägledning genom
de fyra volymer dokument, som Stieve på tyska utrikesdepartementets
uppdrag utgivit under titeln Der diplomatische Schriftwechsel
Iswol-skis 1911—1914. Den svenska upplagan är mönstergillt ombesörjd
av professor Otto Varenius, som icke nöjt sig med en ren
översättning utan verkställt en omsorgsfull prövning av de citerade
aktstyckenas ofta divergerande läsarter. Stieve har nämligen vid utgivandet
haft äldre editioner att utgå ifrån. En mindre del återfinnes i
sekreteraren vid den ryska Londonambassaden von Sieberts 1921 utgivna
dokumentsamling och flertalet i en 1922 på föranstaltande av
sovjetregeringen utgiven rysk publikation, vars innehåll i stor utsträckning
går igen i den av R. Marchand på franska publicerade Livré Noir.
Det behövs icke någon grundligare jämförelse för att finna, att
dessa editioner på en mängd punkter variera. Professor Varenius
meddelar i sitt förord, att han tillåtit sig det eljest för en översättare
vanskliga ingreppet att på vissa punkter korrigera författarens text,
dock icke i hans egna uttalanden utan i citat från dokumenten. Då
han funnit de tyska och franska versionerna alltför divergerande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
