Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Isvolski, Poincaré och världskriget. Av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 465
nar han gått till den ryska. En utförligare motivering för sitt
handlingssätt har han givit i en uppsats i Historisk Tidskrift (h. 3, 1926),
där han gjort de föreliggande editionerna till föremål för en intressant
textkritisk granskning, som utmynnar i ett föga gott betyg för den
tyske utgivaren och hans metoder. Professor Varenius anmärker med
rätta även på Stieves ofullständiga upplysningar om originalakterna.
Långt ifrån nöjd med den i förordet till dokumentsamlingens första
band förekommande uppgiften att Stieve »nästan överallt kunnat
falla tillbaka på den ryska originaltexten» har han hos honom hört
sig för om var denna text förvaras och visserligen fått till svar, att
alla ryska dokument till världskrigets förhistoria finnas i
sovjetregeringens centralarkiv i Moskva men däremot icke mottagit någon
försäkran om att översättningen konfronterats med denna originaltext.
Det synes under sådana förhållanden icke orimligt att antaga, att den
ryska originaltext, till vilken utgivaren hänvisar, endast är den, som
förekommer i den nämnda ryska aktpublikationen. Om dess
överensstämmelse med själva akterna är hittills intet känt. Vad som
emellertid dessutom är särskilt påfallande är den nonchalans, varmed
Stieve avfärdar redovisningen för en serie andra dokument, vilka
varken återfinnas i den ryska eller i den franska aktpublikationen. En
del har han avtryckt efter den franska tidningen Humanité. Dem
förser han med ett intyg av förutvarande ministerpresidenten
Kokovt-sov av innehåll, att de »utan tvivel» äro äkta. Slutligen upptar han
ogenerat över 500 dokument, om vilkas ursprung han ej yttrar sig
på annat sätt än genom meddelandet, att de översatts omedelbart
från den ryska originaltexten! En uppgift, att det är första gången
de tryckas, tillfredsställer icke anspråken på klarhet om deras äkthet
eller trovärdighet.
Att Isvolskidokumenten, trots det otillfredsställande skick vari de
föreligga, ge utomordentligt viktiga inblickar i den fransk-ryska
en-tentens verksamhet och i hög grad bidraga till att belysa dess betydelse
för världskrigets utbrott har ingenstädes förnekats. De ha naturligt^
vis kommit utmärkt väl till pass särskilt för den politiskt betonade
tyska historieskrivning, som för närvarande främst söker visa; att
Tyskland icke ensamt burit skulden till kriget. Stieves nu till svenska
överflyttade bok hör i utpräglad grad till denna kategori av litteratur.
Men i glädjen över att ha funnit starka indicier på ryska politiska
program, som icke kunde förverkligas annat än på krigisk väg, draga
dessa författare ut mycket djärva konsekvenser av de gjorda
upptäckterna. Dokumentens uttolkning måste bli ytterst osäker och ge
rum för motsägelser, så länge den vilar på ett ensidigt och långt
ifrån fullständigt material. Även om det viktigaste ur Isvolskis papper
nu skulle vara känt, skulle dessa dokument i vida större utsträckning
än som skett behöva kompletteras med från Petersburg utgående brev
och med uttalanden av dem, med vilka Isvolski särskilt i Paris hade
närmare beröring. Isvolskis ställning till sin egen regering är ännu
icke klarlagd. Hans förhållande till utrikesministern Sasonov tycks icke
ha varit alltför intimt, och, skall man döma av Poincarés utsagor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
