Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Isvolski, Poincaré och världskriget. Av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
466 LITTERATUR
hade den ryske ministerpresidenten Kokovtsov ej särskilt vackra
omdömen om honom. Hur pass mycket Isvolskis idéer behärskat
den ryska politiken och i vad mån han kan sägas ha varit den ledande
i dess utrikespolitik under ambassadörstiden i Paris torde för
närvarande vara svårt att avgöra. Stieve har emellertid situationen
fullständigt klar för sig, och han karaktäriserar den på följande sätt:
»Isvolski drev redan allt ifrån 1911 till världskriget. Poincaré slöt
sig till honom på hösten 1912. Och sedan 1913 års slut såg Sasonov
i europeiska förvecklingar den väg, som skulle föra Ryssland till
sunden». Stieve framställer med andra ord Isvolski såsom den
drivande kraften i en medveten krigspolitik ända från år 1911 och gör
Poincaré och Sasonov till medbrottslingar i en avsiktlig intrig mot
Europas fred.
Det är ingalunda anmälarens avsikt att bestämt bestrida riktigheten
av författarens kategoriska påståenden och ännu mindre att söka
rentvå någon av de nämnda tre herrarna från den helt säkert mycket
dryga del i ansvaret för världskriget, som kommer på var och en av
dem. De ha tillsammans lekt med tanken på ett krig såsom det
nödvändiga medlet att vinna uppfyllelse av omhuldade politiska mål. De
ha samarbetat och samrått Det tilltänkta kriget har varit gemensamt,
men för ryssarna var dess mål förlagt till ena änden av Europa, för
fransmännen till den andra. Men just denna omständighet framkallar
tvivel på att Stieves slutsatser äro i allo riktiga. Liksom Ryssland 1911
icke ville, att det franska intresset i Marocko frågan skulle frammana
krig, om detta ej samtidigt gällde Rysslands önskemål på Balkanhalvön
och vid Dardanellerna, så ville Frankrike icke 1912, att Ryssland
skulle inlåta sig på en krigspolitik i öster, om den ej medförde
uppfyllande av franska planer i väster. Denna dragkamp mellan de båda
bundsförvanternas intressen lade hinder i vägen för en fullt enhetlig
utrikespolitisk aktivitet. Det förefaller också mycket osannolikt,
att Poincaré på hösten 1912 skulle ha börjat så fullständigt dansa
efter Isvolskis pipa, som Stieve gör gällande. Det betyder härvidlag
mindre, att det personliga förhållandet mellan dem var allt annat än
gott. Poincaré har i sina under utgivning varande memoarer mycket
tydligt blottat sin personliga avsky för den ryske ambassadören.
Han hade synbarligen mycket svårt att samarbeta med honom, och
han hade mer än en gång skäl att beklaga sig över det sätt, varpå
ambassadören sökte snedvrida Poincarés uttalanden till förmån för
den egna politiken. Även om man frånser detta, är det verkligen
antagligt, att den synnerligen energiske, målmedvetne och
nationalistiske Poincaré skulle ha velat offra sin självständighet till förmån
för den ryska politiken^ enkannerligen Isvolskis från de franska
intressena jämförelsevis avlägsna Balkanpolitik? Bakom den
uppvärmning av alliansen, som skedde, lågo till väsentlig del rent franska
intressen, och det är åtminstone icke bevisat, att Isvolski i denna
process varit mera drivande än Poincaré. Sålunda var t. ex. Poincarés
besök i Petersburg i augusti 1912 bland annat förestavat av en fransk
önskan att skapa närmare kontakt mellan de franska och ryska re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
