Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Isvolski, Poincaré och världskriget. Av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 467
geringarna. Särskilt efter krigshotet under Agadirkonflikten med
Tyskland föregående år var den franska opinionen livligt intresserad
av denna manöver, och Poincaré utövade under besöket en aktivitet,
bakom vilken man svårligen kan skymta några Isvolskiintriger.
Icke minst med hänsyn till den allmänna rustningstävlingen krävde
den franska tryggheten utbyggande av de militära
överenskommelserna med Ryssland. En rysk-fransk marinkonvention hade nyligen
avslutats i Paris. Det kan i detta sammanhang påpekas, att det var
Poincaré som i Petersburg tog initiativet till att den försågs med
formlig ratifikation genom en notväxling mellan honom och Sasonov.
Hösten 1912 tillspetsade sig situationen på Balkanhalvön.
Balkan-kriget bröt ut, och den europeiska freden hotades på nytt. Det var
under denna kris som Poincaré enligt Stieve fullständigt kapitulerat
för Isvolski, vilken nu »lyckats att taga Frankrike i de ryska
intressenas släptåg». Detta skulle ha skett i början av november, då
Poincaré öppnat en diskussion av frågan om vilka praktiska åtgärder
ententemakterna borde vidtaga för att förhindra annexioner av turkiskt
område (närmast med anledning av befarade österrikiska planer).
Stieve framställer såsom det avgörande för Poincarés förmenta
eftergift ett yttrande till Isvolski, som denne i en depesch till Sasonov
den 17 november refererar på följande sätt: »I korthet sagt, tillade
herr Poincaré, löper allt ut i förklaringen, att om Ryssland ger sig
in i kriget, skall Frankrike göra detsamma, emedan vi veta, att i
denna sak står Tyskland bakom Österrike» — en förklaring, som
Stieve finner mycket uppseendeväckande och som han jämför med
Tysklands klandrade åtgärd 1914 att ge Österrike fria händer till
uppträdandet mot Serbien. Och han bifogar till kommentar: »Från
denna dag kunde man i Petersburg vara säker på, att man i en
kamp om hegemonien på Balkan med visshet kunde räkna på den
franska härens ingripande. Detta är den oerhörda innebörden av
Poincarés ovan återgivna förklaring, som icke kan till sin betydelse
överskattas». Stieves förut anförda slutresultat vilar också på denna
punkt.
För att en så vittgående innebörd skall kunna utläsas ur Isvolskis
Poincarécitat, fordras, att orden innehålla någon absolut nyhet, ett
löfte, som aldrig förr givits. Är detta fallet? Enligt den fransk-ryska
alliansen var Frankrike skyldigt att komma Ryssland till väpnad
hjälp, om detta land anfölles av Tyskland eller ett av Tyskland
understött Österrike-Ungern. Isvolskis formulering tar sikte på detta
villkor, och om den också något för mycket generaliserar
förutsättningen för villkorets tillämpning, kan den knappast i någon
väsentligare mån anses beteckna ett steg utanför den gamla
alliansförbindelsens ram. Poincaré kommer nu också med en för den
Stieveska slutsatsen mycket oläglig upplysning, nämligen att han
dagen efter Isvolskitelegrammets avsändande livligt protesterat, när
Isvolski för honom uppläst den anförda versionen av hans ord, och
på det bestämdaste krävt, att det tydligt skulle klargöras för
Petersburgregeringen, att endast den i alliansfördraget angivna casus foederis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
