Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 1 nov. 1926 - Nyckeln till Bottenhavet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474 DAGENS FRÅGOR
är sålunda någon förändring i nu rådande rättsliga status quo på
Åland säkerligen ej att förvänta.
Ålandsfrågans nyvordna aktualitet ger emellertid osökt anledning
att kasta en blick på det nuvarande läget, från vilket de kommande
förhandlingarna mellan Finland och Ryssland ha att utgå.
Beträffande det allmänna politiska läget i Östersjön kan Svensk Tidskrift
hänvisa till olika artiklar under föregående år.
När Ryssland 1856 förband sig att icke befästa Åland, så innebar
detta med dåtida militärtekniska resurser och under förhärskande
politiska konstellation ett visst mått av trygghet för Sverige. Hotet
från Ryssland var reducerat, och en landstigning av någon
främmande makts trupper på Åland var utesluten. Men från början av
detta århundrade minskade den militärtekniska utvecklingen samt
den växande ryska oviljan mot det s. k. servitutet värdet av denna
garanti. Endast en stark svensk ©pinion förmådde avstyra servitutets
upphävande i samband med Östersjö-avtalet 1908, och under
världskriget överträddes det öppet. En försäkran från rysk sida om de på
Åland uppförda befästningarnas slopande efter kriget avgavs
visserligen. Men servitutet hade överträtts, så snart den bundna partens
rörelsefrihet därav hämmades. Bättre bevis kunde icke fås för dess
ineffektivitet.
Ålands strategiska läge är sådant, att ögruppen i varje makts hand
kan komma att utgöra en fara för åtminstone en annan makt. 1856
års servitut var otillräckligt att avstyra denna fara. Ur dessa
förutsättningar framgick 1921 års konvention. När Sverige och Finland
tvistade om Åland, gjorde vardera staten erbjudanden om de
militära garantier man ville lämna. I sitt beslut i Ålandsfrågan stadgade
N. F:s råd, att ögruppen skulle neutraliseras i huvudsak enligt det
svenska förslaget. Vid en konferens med de intresserade makterna
formulerade representanter för Storbritannien, Frankrike och Italien
slutligen de närmare villkoren för Ålands neutralisering.
Konventionen av år 1921 föreskriver som bekant, att inga
befästningar eller militära inrättningar få uppföras eller trupper eller
krigsfartyg hållas på Åland varken i krig eller i fred. Ögruppen får icke
på något sätt användas för militärt ändamål eller för operationer
inom det neutraliserade området. Finland drabbas av detta förbud
i lika hög grad som övriga stater. För att hindra neutralitetens
kränkande har konventionen skapat ett garanti-institut. N. F:s råd,
förstärkt med representanter för alla konventionens signatärmakter
— utom de förut nämnda Estland, Lettland, Polen, Tyskland och
Danmark — skall vid behov besluta om de åtgärder som för
neutralitetens hävdande äro nödvändiga. Fördragsparterna äro skyldiga
att verkställa de åtgärder rådet enhälligt beslutit. Uppnås icke
enhällighet, är varje fördragspart berättigad att, utan att därigenom
hava gjort sig skyldig till fredsbrott, skrida till de åtgärder som
be-slutits med 2/s majoritet. Uppnås ej heller sådan, existerar ingen
garanti. Fördragsmakterna ha icke åtagit sig någon personlig borgen;
de äro ej skyldiga att ingripa annat än på N. F:s råds uppfordran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
