Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 1 nov. 1926 - Parlamentarismen och dess överman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 477
vore crimen Isesae majestatis att betvivla innehavet av himmelrikets
nycklar. Tjugonde seklet medförde parlamentarismens genombrott,
bland kristna såväl som otrogna, och världskrigets demokratiska
befrielseverk en gros sopade bort de sista förstockade hindren för
den moderna tidens politiska skötebarn.
Sådan herre sådan dräng. Att ett fullmyndigt folk bäst själv
sköter sina statsangelägenheter, är en självklar sats ur gällande kodex
för god politisk ton likaväl som att parlamentarismen, demokratiens
fulltoniga statsbild, utgör den enda värdiga formen för nutidens
statsliv. Så åtminstone från svensk horisont. Har ej hos oss folket
såsom herre i eget hus givit övertygande bevis härom, därest sådana
verkligen av suspekta tvivlare ansetts nödiga? 1918 års radikala
författningsreformer lågo i demokratiens egen linje. De följande årens
sociala lagstiftning bär demokratiens märke på pannan. Som ett
stolt utslag av folklig politik framstår nu senast 1925 års
nedrustning, resulterande i »demokratiens egen försvarsordning». Och årligen
ha vi hugnats med utnämningar, där odisputabel partitrohet ersatt
den alltid dubiösa sakkunskapen. Vem månde med sådana
vittnesbörd för ögonen betvivla parlamentarismens förmåga? Intet under
därför att, från vår tryggade utsiktspunkt, författningsutvecklingen
i åtskilliga parlamentariskt styrda länder, även sådana med stadgat
demokratiskt anseende, verkat otillfredsställande att ej säga
obegriplig. Det har beklagligtvis ej gått att hänföra den vare sig till
våldsdiktatur eller utslag av enbart parlamentsleda, underblåst av
självfallet illvilliga antidemokratiska krafter. Man har på känn att
det varit starkare makter än reaktionens mörkmän, som tid efter
annan ute i världen kopplat av det parlamentariska loket. Men
man hoppas givetvis i all demokratis namn att dylika förirringar
endast varit tillfälliga och övergående.
Den här åsyftade, i flera av världskriget berörda länder
praktiserade legala diktataren torde dock näppeligen kunna så trankilt
avfärdas. I ett nyligen utkommet, intressant arbete, Konstitutionella
fullmaktslagar i modern parlamentarism (Lund 1926. Skrifter
utgivna av Fahlbeckska stiftelsen, VI. 187 s., 4,50 kr.) har docenten
Herbert Ting sten underkastat några hithörande fall en
statsvetenskaplig undersökning. Fullmaktsinstituten under och efter världskriget i
Tyskland, Frankrike och Österrike behandlas utförligt, medan
Ungerns och Tjeckoslovakiets likartade författningsprodukter översiktligt
vidröras. Förf. undersöker såväl de politiska förutsättningarna i de
skilda länderna för fullmaktslagarnas framväxt som dessas rättsliga
innebörd och sammanhang med gällande författning. Av särskilt
intresse i senare avseende är skildringen av 1924 års franska
fullmaktslag, vars förhållande till gällande författning framkallat en
livlig statsvetenskaplig diskussion.
Fullmaktslagarna ha genomgående karaktären av utomordentliga,
till viss tid och uppgift begränsade bemyndiganden för regeringen
att utan iakttagande av övliga i författningen föreskrivna former,
varmed främst avses representationens hörande, vidtaga åtgärder, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
