Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 1 nov. 1926 - Den akademiska undervisningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 487
Denna uppgift är kanhända icke en plikt, som statuterna klart
ålägga universitetslärarna. Men det finns andra plikter än
ämbetsplikterna, och för många av våra professorer och docenter — kanske
för de flesta — torde det vetenskapliga forskarkallet vara kärare än
de pedagogiska ämbetsplikterna. För dem alla är det ett allvarligt
problem att så ordna sitt arbete, att bägge uppgifterna bli väl
tillgodosedda. Det är tillika ett allmänt intresse, att universitetslärarna
bli i tillfälle att, så långt deras förmåga tillåter, fylla såväl
undervisningens som forskningens krav.
Hägnad av universitetens och högskolornas självstyrelse har vår
akademiska undervisning i sällsynt grad varit fredad för främmande
läromästares beskäftiga världsförbättrarlusta. Det pedagogiska reformnitet
har koncentrerat sin uppmärksamhet på den lägre undervisningens
former. Icke ens riksdagen har funnit nödigt att göra sin makt starkare
kännbar i fråga om universitetsarbetets inre organisation. Från den
parlamentariska horisonten har prokanslersämbetet på sina håll
framstått som den stora faran för vårt kulturella liv, och riksdagens
Eng-bergar och skolmästare ha skyndat till för alt rädda vår kultur från
ett hotande klerikalt tyranni. Första kammaren här emellertid icke
riktigt velat tro på kulturfaran, och kulturkampens upphovsmän ha
fått nöja sig med högst efemära framgångar i den folkvalda
kammaren.
I akademiska kretsar har emellertid frågan om universitetsarbetets
organisation ivrigt diskuterats. Diskussionen rör sig framför allt om
föreläsningarnas värde för studenterna och om möjligheten för
lärarna att på en gång tillbörligen tillgodose undervisningens och
forskningens krav, så pressande som de förra numera äro.
Föreläsningen är universitetets traditionella undervisningsform.
Seminarier i klassisk filologi förekommo emellertid redan under
1700-talet vid universitetet i Göttingen för att sedan under 1800-talets
början sprida sig till andra tyska universitet; först mot 1870-talets
slut slog denna arbetsform rot vid våra svenska lärdomssäten. Det
var en ny tids vetenskapliga krav på strängare metod och pedagogiska
krav på större självverksamhet som förde fram denna betydelsefulla
institution. I denna dag äro seminarierna jämte biblioteken och
laboratorierna universitetens egentliga arbetshärdar. I seminarierna
föras studenterna in i vetenskaplig metod; där lägga de ej sällan
upp själva grundstommen till kommande avhandlingar.
Föreläsningarna ha däremot förlorat mycket av sin forna betydelse. De hade
givetvis en stor mission att fylla under medeltiden och den nyare
tidens början, då böcker voro sällsynta och dyrbara. De ha
givetvis fortfarande sitt värde, i den mån de kunna föra fram nya fakta
eller nya synpunkter eller med det talade ordets makt giva en
konkret bild av det vetenskapliga arbetets hjälpmedel och metoder. Men
föreläsningar av denna natur kräva som regel så mycken förberedelse,
att föga tid blir över för ett produktivt vetenskapligt arbete. De
ställa m. a. o. universitetsläraren inför nödtvånget att försumma
sin andra huvuduppgift: vetenskaplig forskning och produktion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
