Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Ur årets utrikeskrönika. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
500 UR ÅRETS UTRIKESKRÖNIKA
turens popularitet, varvid nej-röster ej fingo förekomma, hade
givetvis närmast kuriositetsintresse. Den röjde emellertid
även, att diktatorn kände sig behöva också andra stöd än
bajonetterna för sin maktställning. Ett annat bevis härför
är det experiment han bebådat med eii »nationalförsamling»,
som skulle ge regeringen ett folkligt underlag utan att betyda
återgång till den urartade kotteriparlamentarism, mot vilken
Primo di Rivera för tre år sedan så framgångsrikt höjde
upprorsfanan. Om den nya nationalförsamlingen, vars
inkallande först bebådades skola ske i oktober, sedan i
november och som nyss uppskjutits till nyåret, förklarar Primo
di Rivera, att den skall bestå av »klassrepresentanter, valda
eller utnämnda på sådant sätt, att deras representativa
karaktär och oberoende ej kunna bestridas». Om dess
befogenheter upplyser han, att regeringen ännu ej fattat beslut.
»Möjligen skall den bemyndigas att hos ministrarna begära skäl
för deras åtgärder, måhända skall den utrustas med rätt att
framlägga eller kritisera lagförslag, men ingalunda skall den
få någon del i den av konungen och regeringen utövade
suveräna makten. Diktaturen skall fortfara, men med
moderation». De gamla parlamentsledarna varna för diktatorns
gåva, och greve Romanones betygar sin fasta tro på att det
snart skall bli omodernt att anförtro landets räddning åt en
förmyndare, vilken styr som om nationen vore minderårig
eller andligen undermålig. Väl ha nationer drabbats av
övergående sjukdomar, men intet folk har godvilligt nöjt sig
med ständig omyndighet. Cortesveteranernas anhängare
uppges emellertid vara fåtaliga, och förgäves efterlyses en
samlande och värdig opposition med förmåga att vinna landets
förtroende. Primo di Rivera ironiserar därför över sina
motståndares tro på farliga utbrott av folkharm mot den rådande
regimen, vilken han beskriver såsom »odrägligt tråkig, en
politik utan kriser, utan intriger och fällor, utan personlig
ärelystnad».
Mindre lycka än sina kolleger i Italien och Spanien har
den grekiske diktatorn general Pangalos gjort. Han hade
vunnit makten genom en militärrevolt och föll själf offer för
en sådan. Den segrande generalen, Kondylis, behöll
emellertid ej makten för egen del, utan lät hålla fria parlamentsval.
Dessa gåvo klar republikansk majoritet, men företedde i öv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
