Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Teaterlivet i Finland. Av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510 YRJÖ HIRN
Därför har även den inhemska scenkonsten på finska ända från
sin begynnelse av publiken varit omhuldad med en värme och
ett deltagande, som den svenskspråkiga nationalteatern tyvärr i
alltför hög grad fått umbära.
Det vore emellertid i hög grad orättvist, om man uteslutande
lade vikt vid de politiska omständigheter, som gynnat den
finskspråkiga skådebanan. Som konstanstalt betraktad står vårt lands
största teater dock i främsta rummet i skuld till några enskilda
personligheter, som möjliggjort dess tillkomst genom sin
hänförelse och sin offervillighet. Den första ledaren, dr Kaarlo
Bergbom, ägnade bokstavligen hela sitt liv åt teatern; några av
de första sujetterna, som erhållit en viss teaterutbildning på
svenska, underkastade sig de hårda mödorna att inlära roller
på ett språk som de ej fullt behärskade; och den rikssvenska
skådespelerskan Hedwig Charlotte Råå gjorde storverket att
uppträda på finska i några hjältinnepartier, ehuru språket då ännu
var henne fullkomligt främmande, och hon därför stavelse för
stavelse fick memorera sin text. Det moraliska understöd den
uppburna konstnärinnan därmed skänkte de finska strävandena
kan svårligen uppskattas tillräckligt högt. Men ännu mer
betydde det att några inhemska artister med sina scenframgångar
gåvo en verkningskraftig dementi åt den rådande uppfattningen
om nationens bristande begåvning för dramatisk konst. Ida
Aalbergs triumfer, icke minst dem hon vann på utländska scener,
ha i detta avseende mer än någonting annat bidragit till att
stärka den finska teaterns position. Och ovärderligt gynnsamt
för denna teater var det vidare, att den kunde begynna sin
verksamhet med att framföra några skådespel av Aleksis Kivi,
d. v. s. att den för sin repertoar erhöll en grundval, som var
inhemsk och klassisk på samma gång.
Den inhemska svenskspråkiga scenkonsten har, såsom redan
blivit antytt, ingalunda kunnat profitera av så förmånliga
konjunkturer som den finska teatern. Opinionen har icke enhälligt
understött nationaliseringssträvandena: tvärtom har en god del
av publiken som scenspråk föredragit Stockholmssvenskan
framför Finlandssvenskan. Trots det vår mångåriga teaterstrid
numera slutat med en seger för den inhemska riktningen, har vår
svenskspråkiga nationalteater ännu att bestå en hård kamp mot
allmänhetens likgiltighet och fördomar. Men denna teater har
icke desto mindre uppnått några betydande resultat, som bevisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
