Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Teaterlivet i Finland. Av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522 YRJÖ HIRN
cynismen som den nödiga naiviteten. Men jag tror att man,
utan att överlämna sig åt utopiska fantasier, kan påpeka några
rent sakliga exempel på det inflytande, som den dramatiska
konsten har utövat på livsformerna, och som man kan hoppas
att den medelbart skall komma att utöva på de politiska
förhållandena.
Det har av en direktör för en arbetarteater framhållits för
mig att arbetarnas sätt att skicka sig, såväl i hemmen som
utanför desamma, blivit förvandlat efter det teatern gett dem mönster
och övning för ett höviskt uppträdande. Detta är ett biresultat
av den dramatiska konstutövningen, vars vikt ej låter sig
förnekas. Men mer betyder det likväl enligt min mening, att teatern
uppfostrar sina sujetter genom den omsorg som nedlägges på
iscensättningen, samspelet och inövningen av rollerna. Såväl
aktörer som statister kunna där tillägna sig den respekt för
arbetet, den personliga ambition och den kärlek till yrket, som
det själlösa skötandet av en maskin svårligen kan uppamma hos
en fabriksarbetare. Och sist, men framför allt, lyfter själva
konsten sina utövare och sin publik över den trånga intressesfär,
inom vilken det dagliga livet är bundet. Det är intet tvivel om
att icke den finskspråkiga teatern i sin uppkomst varit bunden
vid en nationalistiskt politisk rörelse, och det råder än mindre
något tvivel om att icke arbetarteatrarna varit avsedda att tjäna
klasskampens intressen. Det kan ej häller sägas att man på
någotdera hållet skulle ha avsagt sig de åskådningssätt, som
varit rådande vid teatrarnas grundande. Men ju längre
utvecklingen framskridit, desto mer ha de ursprungliga syftemålen, i
deras inskränkta mening, förlorat sin betydelse.
Kamporganisationerna ha blivit konstanstalter, och motivförskjutningens mirakel,
detta stora grundfaktum i all konstutveckling, har än en gång
blivit upprepat i Finlands teaterhistoria.
Svensk- och finskspråkiga skådespelare stå icke som fiender
mot varandra, åtminstone icke i sin karaktär av skådespelare.
Och huru skarp gränsen än ännu må gå mellan det vita Finland
och det röda Finland, så råder det samarbete mellan de borgerliga
och de socialdemokratiska teatrarna. En otvetydig bekräftelse
härpå skänkte de teaterdagar, som under påsken 1926 anordnats
i Helsingfors. Enligt deltagarnas enstämmiga mening gåvo såväl
mötesförhandlingarna som den kamratliga samvaron ett föredöme
i endräktigt samarbete mellan finsk- och svenskspråkiga, borger-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
