Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Poincaré och 1912 års politik. Av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POINGARE OCH 1912 ÅRS POLITIK 541
som i en depesch av den 22 mars 1912 gav en klargörande
och synbarligen mycket träffande exposé över stämningen i
Frankrike kort efter ministären Poincarés ämbetstillträde, pekar
i första rummet på den allmänt utbredda franska uppfattningen,
att tyskarna genom Agadirkuppen 1911 velat förödmjuka
Frankrike och att detta land lätt skulle utsättas för en upprepning av
det skedda. Härtill komme missräkning över att Ryssland
under krisen icke varit benäget att eftertryckligt stödja Frankrike,
som därav kände sig osäkert om den ryska alliansens praktiska
värde. Allmän osäkerhet rådde vidare om förhållandet till
England, Italien och Spanien, vilket var särskilt kännbart, då den
utrikespolitiska situationen bl. a. genom den italiensk-turkiska
konflikten var allt annat än stabil. Inrikespolitiken gav
anledning till bekymmer, i synnerhet ministärernas flyktighet, den
parlamentariska regimens ofruktbarhet, partiförvirringen och den
tilltagande bristen på disciplin. Allt detta samverkade till den
känsla av obehag, som på olika håll kunde förmärkas och som
krävde en anspänning av alla nationella krafter för att
möjliggöra ett framgångsrikt motstånd mot utifrån eller inifrån
kommande omstörtningar. Med denna bakgrund var ministären
Poincarés närmaste uppgift given. Den gick ut på att skapa
en auktoritativ regeringsmakt, att taga vara på den genom
Agadirkrisen väckta nationella självkänslan och liva den
avdomnade militära andan.
Den nationella pånyttfödelse, som Poincaré således var
predestinerad att framdriva, hade emellertid icke uteslutande goda
sidor. Fransk nationalism åtnjuter icke det bästa rykte i
historien, och dess återförande i högsätet frammanade vid sidan
av glädjen dystra aningar om hotande orostider. Frankrike låg
icke i en lugn avkrok av världen. Det var insnärjt i
storpolitikens trassliga härvor och var djupt engagerat särskilt i en
mängd av de kolonialpolitiska frågor, som vållade så många
slitningar mellan makterna. Det kunde därför ej undandraga sig
att deltaga i det maktpolitiska spelet, och det måste söka sig
det yttre stöd, som det kunde. Det ligger i sakens natur, att
ett i nationellt och militärt avseende vaket och känsligt
Frankrike skulle tillföra förefintliga eller eventuella kombinationer ett
betydligt ökat såväl kraft- som risktillskott. Någon direkt
aggressivitet behövde därför icke förmärkas. Någon ny boulangism
behövde ej framspringa. Det var tillräckligt, att blotta farhågan
41. Svensk Tidskrift 1926.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
