Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Poincaré och 1912 års politik. Av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542 YNGVE LORENTS
för kommande förvecklingar levandegjorde krigsföreställningar.
Dessas förmälning med minnet av lidna förödmjukelser kunde
sedan endast öka orosstämningen.
Det har synts nödvändigt att förutskicka ovanstående lilla
skiss över läget vid Poincarés regeringstillträde för att få en
bakgrund till några betraktelser över det sätt, varpå Poincaré
sökte lösa den uppgift han fått sig förelagd. Själv har han
under det senaste året påbörjat en framställning av sina insatser
i sitt lands historia från och med 1912. Arbetet, som bär titeln
Au service de la France, har planerats att gå fram till det
år, då han nedlade presidentvärdigheten. De hittills utkomna
tre första volymerna behandla de för spänningen mellan de båda
stormaktslägren synnerligen betydelsefulla åren 1912 och 1913.
Arbetet har sina i ögonen fallande brister. Det framgår
oförtyd-bart, att Poincaré icke känner sin gärning uppskattad efter
förtjänst. Han skriver genomgående med en uttalad eller
förmodad kritik för ögonen. Han får ofta över sin framställning en
arrogans, som bottnar i en rädsla för att han icke skall kunna
ge tillräckligt övertygande skäl. Tålamodsprövande bli hans
alltför omständliga personliga uppgörelser med sina belackare.
Men arbetet är i andra avseenden bestickande. Det präglas
av sin upphovsmans klara stil och medryckande
framställningssätt, och det ger en mängd betydelsefulla upplysningar särskilt
angående ententens hittills ganska dunkla inre historia. Att det
företer betydelsefulla luckor är icke förvånansvärt. Denna brist
delar det med alla hittills utkomna memoarverk angående
kriget, av vilka vart och ett naturligtvis endast kunnat taga hänsyn
till enstaka sidor av händelseförloppet. Det gäller om dem alla
vad sir Arthur Nicolson påslås en gång ha sagt om Isvolskl, att
denne aldrig framställde en sak helt och hållet felaktigt; men
»han kan aldrig öppna sig fullständigt: han döljer alltid något
av sanningen».
Vad Poincaré i främsta rummet vänder sig emot är den ofta
och i många olika variationer mot honom framslungade
beskyllningen att ha aktivt medverkat vid världskrigets framdrivande.
Hans roll i detta avseende har målats i grälla färger av den
fientliga krigspropagandans utövare. Men även efter kriget
har en fruktansvärt stor del av ansvaret lagts på Poincarés
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
