Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Poincaré och 1912 års politik. Av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POINCARÉ OCH 1912 ÅRS POLITIK 543
skuldror. I Tyskland har man gärna ställt honom vid den
ryske Parisambassadören Isvolskis sida och låtit målskjutningen
drabba dem båda, om ock med någon liten förkärlek för den
senare. Men även i Frankrike har kritiken av Poincarés
gärning med åren blivit allt bittrare. En hel skola av yngre
författare har utbildats, som visserligen på pacifistisk grundval
ägnar hela kriget sin nedgörande kritik men tillika med
synnerligen stor skärpa vänder sig mot just Poincaré såsom själen
i den nationalistiska regim, som bragte kriget över landet.
Till denna grupp, som har sitt centrum i månadstidskriften
Evolution, ett motstycke till den tyska Die Kriegsschuldfrage,
hör bl. a. den såsom skönlitterär författare beryktade Victor
Margueritte, som 1913 i varma ordalag lyckönskade Poincaré
till hans val till president. Trots en mängd överdrifter ha de
ofta även av inrikespolitiska motiv föranledda angreppen från
detta håll träffat ömtåliga punkter och synbart besvärat
Poincaré. Gent emot deras svartmålningar söker denne nu
framställa bilden av den värme och övertygade fredsivraren.
Diskussionen om ansvaret för världskrigets utbrott har varit
frikostig med att lägga skuldbördor på olika enskilda personer.
En sådan utmätning av ansvaret blir i längden ganska
ofruktbar. Det torde vara mycket svårt att bevisa, att den eller den
önskat kriget eller avsiktligt arbetat på dess utbrott.
Ojämförligt mycket viktigare är att söka komma till klarhet orn den
politik, som vederbörande bedrivit, varit fredsfrämjande eller
icke. Vad nu Poincaré beträffar, så må hans avsikter enligt
hans egna försäkringar ha varit aldrig så uppriktigt fredliga.
Det kan dock knappast förnekas, att hans verksamhet i hög
grad bidragit att skärpa de rådande motsättningarna mellan
stormakterna och därigenom ökat i stället för minskat riskerna för
väpnade konflikter. Redan hans utgångspunkt visar
begränsningen av hans fredsprogram.
Själv framställer han med en för honom ovanlig blygsamhet
sin politik endast såsom en fortsättning av sin företrädares. Så
egendomligt det än kan låta, nästan berömmer han sig av
att ha gått i den sedermera så förkättrade Caillaux’ fotspår.
Han hade icke haft några betänkligheter mot Caillaux’
Marockofördrag med tyskarna den 4 nov. 1911, som Caillaux med stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
