Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Poincaré och 1912 års politik. Av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544 YNGVE LORENTS
skicklighet försvarat. Poincaré hade också fullständigt delat
dennes uppfattning, att det nu behövdes en försonlig och fredlig
politik, och han hade, när Caillaux nödgades avgå, förordat
Léon Bourgeois såsom den lämpligaste att övertaga ledningen,
då ingen bättre än han kunde anses vara en garant för
Frankrikes fredliga intentioner. Såsom den tyskvänlige Caillaux’ och
den pacifistiske Bourgeois’ arvtagare är det, som Poincaré nu
vill framträda. Det är till en början heller icke några egna
tankar han omsätter i handling. Resan till Petersburg, den
mycket omtalade början till den fransk-ryska intimiteten, var
icke Poincarés påhitt. Den skedde på Bourgeois’ och Briands
begäran. Vem kan då därbakom fmna krigiska syften? Sitt
eget program karaktäriserar han såsom åsyftande att lugna
andarna och förhindra, att ny misstro på nytt retade upp dem.
Poincaré kan emellertid icke fördölja, att hans program även
hade andra sidor. Han säger själv, att det krävdes en politik
av klokhet och insikt, men också, att det icke finge bli en politik
»de faiblesse et d’abandon». Redan häri ligger en antydan om
att Poincaré från början var på det klara med att något måste
göras för att undvika ett återupprepande av händelserna 1911.
Den som varit orsaken till Marockokonflikten var Tyskland.
Vad var naturligare än att Poincaré vid sin utrikespolitiska
orientering sköt i förgrunden problemet om Frankrikes framtida
förhållande till Tyskland? Härvidlag blev det emellertid för
honom icke fråga om att genom någon direkt utjämnande
politik söka bringa tvistefrågorna ur världen. Omöjligheten att
bygga över motsättningen var för honom ett axiom. Att söka
komma till en försonlig och uttömmande uppgörelse, som
banade väg för ett framtida gott förhållande, ungefär som skett,
då slitningarna med England bragtes till ett slut genom
entente-överenskommelsen 1904, föll honom icke in. Tanken på ett
krig med Tyskland var alltför starkt inpräntad såväl hos honom
som hans samtida. Hans gamle antagonist Glemenceau uttryckte
sina livliga farhågor för att den nya Marockopolitik, som blev
en följd av 1911 års kris, skulle försvaga Frankrikes militära
position vid dess europeiska östgräns, och den gamla
revanche-tanken »y penser toujours, n’en parler jamais» spelade alltjämt
en betydande roll. Tanken på de lothringska brödernas
återförening med moderlandet blev det avgörande hindret för en
annars eventuellt möjlig försoningspolitik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
