Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Poincaré och 1912 års politik. Av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POINCARÉ OCH 1912 ÅRS POLITIK 545
Redan av uttalandena från Poincarés första tid som
konseljpresident framgår, att hans fredsvilja icke räckte till för en
verklig avspänning i förhållandet till Tyskland. I sin
programförklaring i deputeradekammaren talade han korrekt men utan
värme orn sin önskan att i en uppriktigt fredlig anda få till
stånd förbindelser »de courtoisie et de franchise» med Tyskland.
I ett mindre offentligt uttalande något senare (till J. Gamboii)
anger han däremot såsom det enda villkoret för ett samförstånd
med Tyskland »une reparation compléte du passé». Han kan
icke släppa tanken på revanchen, vars förverkligande han långt
senare karaktäriserade såsom det enda existensberättigandet för
hans generation. Det undgår honom icke, att det egentligen var
det med status quo missnöjda Frankrike och icke Tyskland,
som hade ett positivt intresse av ett krig- Han söker därför
fmna en harmonisk samklang mellan det ovan citerade
revanche-ordet och Ferrys bekanta formel: »pacifier le present, reserver
Favenir». Men det gör ett egendomligt intryck, att han
därvidlag endast kan avge en förklaring om fransmännens plikt
att föra kriget till seger, om Tyskland bröte freden. Denna
tyska krigslystnad synes logiskt icke ha något att göra i ett
sammanhang, som helt och hållet rört sig om franska
aspirationer. Då enligt Poincaré Frankrike var orubbligt fredligt,
skulle aldrig dess ledande politiska tanke ha förverkligats, om
Tyskland vägrat att bli fredsstörare. Men denna förutsättning
ansågs otänkbar. Tysklands »maniére lourde et brutale» vore
knappast något övervunnet stadium. Ett tyskt anfall blev det
spöke, som behärskade den franska politiken. Mot detta gällde
det att vidtaga lämpliga skyddsåtgärder, och om dessas karaktär
tvekade ej Poincaré. Det gällde att sätta liv i alliansen med
förbundsbrodern Ryssland och utbygga ententen med England
till ett verktyg för praktisk politik.
En av Poincaré gärna använd ursäkt för sin motvilja mot något
närmande till Tyskland är den, att han därigenom lätt skulle
riskera ett brouillerie med nyssnämnda båda makter. Med den
principiella inriktning han gav sin politik var det en naturlig sak,
att han hos dem sökte sitt stöd. Men varken åt ena eller andra
hållet voro förbindelserna ur trygghetssynpunkt tillfredsställande.
Vad först England beträffar, var intet avtalat, som kunde skänka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
