Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Poincaré och 1912 års politik. Av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546 YNGVE LORENTS
betryggande garantier. Grundvalen för det vänskapliga
förhållandet, överenskommelsen av år 1904, innehöll icke några löften
för en eventuell krigssituation. England var fullständigt
oförhindrat att ingå vilka för Frankrike farliga överenskommelser
med Tyskland som helst. Det fanns t. o. m. starka krafter i
rörelse för att åstadkomma en utjämning av rådande
motsättningar dem emellan.
Nyåret 1912 rådde en stark oro inom den europeiska
stormaktsdiplomatien. Agadirkrisen och Tripoliskriget hade skrämt upp
Europa och på olika håll givit ny aktualitet åt spörsmålet hur
ett befarat stormaktskrig skulle kunna förebyggas. En av de
viktigaste punkterna i diskussionen på detta stadium gällde en
begränsning av den marina kapprustningen mellan England och
Tyskland. Engelske krigsministern lord Haldanes
sonderingsbesök i Berlin i början av februari blev ett betydelsefullt led i
en serie försök att närma Tyskland och England till varandra.
Haldanes mission ledde icke till något resultat. Det inverkade
icke gynnsamt på den engelska opinionen, att besöket till tiden
sammanföll med att tyske kejsarens bebådade en ny ökning av
både armén och flottan. De i London fortsatta förhandlingarna
mellan Grey och tyske ambassadören greve Wolff-Metternich
strandade på ett tyskt krav på löfte om engelsk neutralitet, för
den händelse Tyskland skulle invecklas i krig. Tyske kejsaren,
som personligen var missnöjd med detta misslyckande, återkallade
Metternich från London, och sände i hans ställe för att fullfölja
arbetet den främste av de då verksamma tyska diplomaterna,
ambassadören i Konstantinopel, frih. Marschall von Bieberstein.
Men denne hann icke över det första informationsstadiet, förrän
han dog.
Poincaré å sin sida hade icke varit sen att i London uppta
tävlan med tyskarna. Han hade redan från början en avsevärd
fördel i den omständigheten, att den engelska utrikespolitikens
ledare hade sina personliga sympatier på den franska sidan.
Hela den politik, som Grey företrädde, var byggd på ententerna.
Den franska hade han fått i arv från sin företrädare, men den
ryska var hans eget verk, som kompletterade den förra. På
båda vilade hans utrikespolitik i utpräglad grad. Det förtjänar
i detta sammanhang framhållas, att när Grey med anledning av
svårigheter med Ryssland på grund av dess persiska politik i slutet av
1911 motsåg möjligheten av rysk-engelska ententens sprängning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
