Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Poincaré och 1912 års politik. Av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POINCARÉ OCH 1912 ÅRS POLITIK 549
blivit mycket betydande, och han tvekar icke att säga, att
Frankrikes moraliska krav på England vid ett tyskt anfall blivit
»enormously extended». Följden blev också, såsom Churchill
uttrycker sig, att »känslan av ömsesidigt förtroende hastigt växte
mellan de båda flottorna». Poincaré å sin sida kan icke heller
bortse från detta faktum. Och om han också med bitterhet
erinrar om att England under de hotfulla krisdagarna 1914 kröp
bakom sin formella handlingsfrihet och vägrade att låta
engagera sig i otid, kan han icke undgå att erkänna, att ententen
trots allt åtminstone stärkts. Resultatet motsvarade icke
Poin-carés höga pretentioner, men det var dock ett resultat, och han
förstod att under Balkankrigen påfrestande tid fördjupa dess
värde genom ängslig omtanke om att behålla intim kontakt
med Londonkabinettet.
För sitt förhållande till Ryssland hade Poincaré en fastare
utgångspunkt. Här hade han att göra med en bundsförvant,
som var lierad med Frankrike med uttryckliga
fördragsparagrafer. Men alliansen hade blivit ljum. Ryssland befann sig
efter rysk-japanska kriget och den första revolutionen i behov
av rö och krafthämtning. Dess behov av hjälp till egen
rekreation sysselsatte många av de krafter, som eljest brukade tagas
i bruk för det yttre umgänget. Tydligt hade detta visat sig
under Agadirkrisen, då Ryssland med stor bestämdhet rått
Frankrike till moderation under förhandlingarna med Tyskland. Man
behöver för denna hållning icke tillgripa den på sina håll
framförda förklaringen, att den bestämdes av Isvolski, som härigenom
ville taga sin hämnd för Frankrikes dämpande inflytande på
Ryssland under den bosniska krisen. Visserligen arbetade
Isvolski av alla krafter i denna riktning. Men den ryska
regeringen hade av andra skäl ingen längtan efter att nu dragas in
i ett krig, som alls icke berörde dess intressen. Det hade
fullständigt nog av sitt fredliga arbete, och ett krig för
Marockofrågans skull vore obegripligt för den allmänna opinionen.
När Poincaré upptog frågan om Frankrikes förhållande till
Ryssland, fann han sig till en början stå inför en svårighet av
personlig art. Ryske ambassadören Isvolski fyllde honom med
misstro. Denna bekännelse kommer överraskande efter alla de
otaliga skildringar som spritts angående dessa båda herrars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
