Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Poincaré och 1912 års politik. Av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550 YNGVE LORENTS
intima samarbete. Poincaré må nu ha tagit intryck eller ej av
de avslöjanden som på sistone gjorts i fråga om Isvolskis för
freden farliga diplomatiska verksamhet och funnit intimitet med
denne man vara mindre rekommenderande. Han skildrar honom
såsom intelligent och rörlig, men egenkär och opålitlig. Han
led av en farlig mani att framställa sina egna tankar i stället
för dem han skulle rapportera, och han gav härigenom ofta
anledningar till missförstånd. Poincaré var ej tilltalad av att ha
honom på så nära håll, och han säger sig till och med ha hos
Kokovtsov försökt att få honom avlägsnad från Paris. Efter
detta tydligen på verklig personlig motvilja grundade
avståndstagande finner han tiden inne att ge honom betyget fredsvänlig
och fritaga honom från att åtminstone 1912 ha strävat efter
ett europeiskt krig. Det är förklarligt, om Poincarés antipati
försvårade samarbetet. Den franske statsmannen tvangs ofta
att kontrollera och komplettera de informationer, som han
erhöll genom Isvolski. Men viktigare var, att han på grund härav
eggades till vaksamhet mot de ryska förslagen. Han
berömmer sig av att ha sökt hindra beslut, som voro i strid med
Frankrikes intressen eller som kunde binda den franska regeringen
utan dess vetskap. Denna självständighet tog sig i synnerhet
uttryck i Balkanpolitiken, som under senare delen av året blev
maktpåliggande på grund av Balkankrigets utbrott.
Redan omedelbart efter Agadirkonfliktens biläggning hade
Isvolski till den dåvarande franske utrikesministern de Selves
antytt, att Ryssland hade anspråk på Frankrikes understöd för
förverkligande av vissa intressen (i främsta rummet beträffande
Rosporen och Dardanellerna). När Poincaré senare ställdes inför
denna fråga, bestred han icke de ryska anspråken, men han
föll icke heller osjälvständigt till föga för dem. Han sökte värja sig
mot den ryska politikens nycker. Redan i mars 1912, då
rykten nått honom om ryska militäråtgärder i Kaukasus, gav han
Isvolski en varning och framhöll såsom den franska regeringens
uppfattning av alliansens innebörd, att Ryssland icke finge
taga något betydande initiativ i de orientaliska frågorna utan
att på förhand ha kommit överens med sin bundsförvant. Och
han betonade med skärpa, att det icke räckte med en
underrättelse om planerna utan att det krävdes en formlig
överenskommelse (»que nous nous soyons concertés»). Poincaré ville icke
underkasta sig att gå i ryskt ledband. När han under sitt besök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
