Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Av O. Wieselgren - Hjalmar Bergman: Jonas och Helen - Sten Sergel: Den galna galeasen - Elin Wägner: Natten till söndag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 LITTERATUR
på ett vida högre plan än dylik dagsländejournalistik. Den är inte
bara ett kåseri utan även en samtidsskildring, och det kan mer än
väl tänkas, att dess värde i en framtid kommer att mätas vida högre
än vad vi nu föreställa oss.
Att förstå sig på Hjalmar Bergmans berättelser är icke alldeles
lätt, fastän ganska många numera, åtminstone om man får döma av
upplagornas antal, måste ha lärt sig konsten. Författarens utpräglade
förkärlek för bizarrerier, hans ohejdade pratsamhet och hans böjelse
för att förvirra läsaren genom att stoppa in historier i varandra i
all oändlighet verka så tröttande, att man blott med svårighet har
något intresse till övers för det egentliga händelseförloppet. Historien
om den fattige Jonas Kerrmans unga förälskelse i den glada och
vackra bankirdottern Helen Bourmaister, som i själva verket är hans
kusin, har i och för sig många älskvärda och tilltalande enskildheter,
men tålamodet sviker, då varje detalj i skildringen ackompagneras
av författarens ordrika kommentarer och demonstrationer. Att fylla
fjorton trycksidor med en i och för sig föga märklig konversation,
som förefallit mellan huvudpersonerna, under det de vänta i kön
utanför biljettluckan på en Paristeater, är i varje fall litet för mycket.
I dessa aldrig sinande strömmar av prat drunknar poesien hopplöst
och ohjälpligt. Kanske är denna uppfattning alldeles oriktig; man
frestas att tro det, då man läser att en finkänslig kritiker betecknat
boken som ett fullgott exempel på vad berättarkonst verkligen är.
Kanske förhåller det sig så, att en nervös och uppriven tid fordrar
nervösa diktare; är detta fallet, förstår man lätt att Hjalmar Bergman
blivit ett stort namn i den moderna svenska litteraturens annaler.
Om man i omedelbart sammanhang med Hjalmar Bergman
omnämner Sten Sergels debutroman Den galna galeasen, så har det
sina goda skäl, ty sällan ser man den direkta, till plagiatet gränsande
litterära efterbildningen framträda så starkt som här. Stil,
typbildning, berättarteknik, allt är utan vidare övertaget från Hjalmar
Bergman. Om författaren har någon självständig talang är för närvarande
icke möjligt att avgöra; den saken kan komma under debatt först då
han skriver en egen bok.
Anledningen till att Elin Wagners roman Natten till söndag gått
i fem upplagor är för en vanlig läsare svår att utröna; boken är
nämligen ovedersägligen ganska ointressant. Den handlar om
ingenting annat än en änka, som har en del trassligheter med sin släkt
på grund av vissa vidtagna ekonomiska dispositioner; vilka dessa äro
kan göra detsamma ty de ha i och för sig blott ringa intresse. En
feministisk indignation över kvinnans förtryckta ställning skiner
igenom här och där, och uteslutet torde ej vara att det är just häri
som författarinnans egentliga inspiration bottnar. På ett ställe klagar
bokens huvudperson över att ha måst leva sitt liv »i en osynlig
byggnad, konstrikt sammanfogad av lagar och förordningar, som männen
plitat ihop under århundraden». Det är ju mycket beklagligt att så
varit, men förhållandena ha ju numera ändrats därhän att klagomålen
verkligen måste förefalla en smula omotiverade. Det är väl ändå i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
