Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 1
- Humanitetsreligion och kristendom. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter fattig förmåga hjälper dem fram på världens slippriga
stigar. Hos Ellen Key får han visserligen ibland en mera
världsfamnande gestalt. Som motto till sin 1918 utgivna bok
Allsegraren sätter hon Goethe-orden
»— — — — — der Schöpfergeist,
der mächtig weht und seine Welt erneut».
Ser man närmare efter, finner man emellertid, att det är
människan, som inom sig rymmer denne mäktige skaparande. »Ty
ur varje helvete finnes för människan ingen annan frälsare än
människan själv» (Framtidens ungdom, s. 41). På liknande
sätt deklarerar Poul Bjerre: »Mänsklighetens nya religion bär
samma namn som hennes uräldsta: — ’människan’» (Död och
förnyelse, s. 196). Kort sagt: Gud är icke utanför eller ovanför
livet och världen. Han är människolivets, världsutvecklingens
egen inneboende princip. »Der Zweck des Lebens ist das
Leben selbst».
Det är inte svårt att här känna igen den gamla
humanitetsreligionens karakteristika. Men liksom vi beträffande
kristendomen lämnade åsido de dogmatiska detalj spörsmålen, skola vi
försaka en billig kritik av den inomvärldsliga fromhetens diffusa
dogmatik för att i stället söka tränga ned till dess bärande
grundmotiv, åtminstone till ett par av dem.
Humanitetsreligionen vore icke möjlig utan en stark och
omedelbar känsla för det hitsidigas, jordelivets eget värde.
Kärleken till jorden, till hela dess rikedom och elände, har
faktiskt blivit en mäktig grundstämning hos det släkte, som
upplevat världens största lidandestid. Psykologiskt sett är detta ej
så märkvärdigt, som det kunde tyckas. Livshungern är aldrig
så intensiv som i de tider, då de elementära livsvillkoren stå
på spel. »Låt oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö»
— de orden behöva icke blotta så särskilt stor mänsklig råhet.
Lika gärna kunna de tolkas som ett hjärtslitande nödrop inför
meningslösheten i livets skymningsstund. Ty — livets mening
är ju livet självt.
Hos andra förespråkare för den moderna, inomvärldsliga
livssynen får man ett intryck av beslutsamt eller resignerat
sammanbitna tänder. Ansvarskänslan inför nuets krav
anföres som skäl för bortvändande från kristendomens
hinsidesvärld. »För allt flera människor» — skrev nyligen författaren
Erik Blomberg — »står det klart, att flykten till ’ett rike som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Feb 26 20:48:05 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1928/0055.html
