Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Humanitetsreligion och kristendom. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utveckling, som långsamt men säkert omdanar människosläktet.
Framför allt kan man peka på den väldiga omvandling, som
det sociala betraktelsesättet under den sista tiden har undergått.
Förberedd genom den socialistiska solidaritetsmoralen har en
ny social livskänsla brutit fram under och efter kriget. Man
menar, att även seden i den funnit och kommer att finna de
förnyelsens krafter, som förut rymts i den nu förstenade
kristendomen. Den nyss citerade författaren Erik Blomberg har
karakteriserat denna nya livskänsla i en uppmärksammad
programmatisk framställning, som jag här åter anknyter till. Han
menar, att vi nu mest av allt behöva övervinna den gamla
dualismen mellan Gud och människa och söka oss fram till en
enhetlig livsåskådning. Krigets erfarenheter komma oss därvid
till hjälp. »Medvetet eller omedvetet känna vi nu, att alla
människor stå i ett ständigt beroende av varandra och i ett
oavbrutet ansvar för varandra, alla människor äro innerst
identiska» (a. a. s. 36). »Mänskligt liv — det är krigets stora
erfarenhet just för dem, som tvingats att sköta dödens hantverk»
(s. 37). Det sedebud, som varje människa är underkastad, lyder:
Främja livet. Men hur skall sedan detta bud tillämpas? frågar
Blomberg. Han svarar själv: »Bortför man resolut den
gudomliga etiken, kvarstår ytterst människans sociala känsla som
moralisk rådgivare» (s. 44). I sista hand likställer han denna
sociala känsla med socialismens solidaritetsmoral.
Blombergs framställning, som här tagits fram mindre för sin
egen skull än såsom symptom på ett vitt utbrett tänkesätt, vilar
på riktiga iakttagelser. Kriget har inom vida kretsar framtvingat
en det gemensamma lidandets solidaritet, som icke hejdats av
några landgränser, delvis icke heller av klassgränserna. Och den
socialistiska klass-solidariteten, som från början varit
internationell, har genom seg uthållighet och osjälvisk offervilja blottat
moraliska krafter, vars styrka endast okunnigheten kan förneka.
Man måste emellertid härvid erinra sig en ytterst viktig
omständighet. Både i ena och andra fallet har solidariteten varit
betingad av ett starkt yttre tryck. Ingenting förmår så driva
människorna samman som gisselslag. Men när såren börja läkas,
tar den individuella självhävdelsen ut sin rätt. Endast de
ljusblåaste utopisterna äro blinda för att Europas materiella
tillfrisknande kommer att medföra ökade risker för den
internationella solidariteten. Med klass-solidariteten är förhållandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
