Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Nyare svensk prosakonst. Av O. Wieselgren - Ivar Ljungquist: Nils Dacke - Ragnar Holmström: Jonas Ödmarks söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kung Gösta», befriaren, patriarken och den rena trons återställare, var
Nils Dacke en förbrytargestalt av värsta slag, som knappast hade
mänskliga drag och aldrig kunde tänkas väcka ens ett spår av
sympati. Senare tiders forskning har lärt oss att se 1500-talets inre
politiska konflikter på ett helt annat sätt. Vi ha lärt oss förstå att
Gustav Vasas välde, långt ifrån att vare patriarkaliskt, tvärt om, för
att begagna Emil Hildebrands uttryck, hade ett revolutionärt drag över
sig, och ingen lär väl längre tro att det var intresse för »Guds rena
och klara ord» som framdrev kyrkoplundringarna, godsrofferierna och
ödeläggelserna av klosterbiblioteken. Det är en reflex av dessa nyare
forskningar som möter oss i Ivar Ljungquists roman Nils Dacke.
Författaren har velat förklara det stora småländska folkupprorets
uppkomst och förutsättningar ur brytningen mellan gammal bondesed
och de nya styrelseformer, som konungen under inflytande av sina
tyska rådgivare sökte genomföra. Skildringen är omsorgsfullt anlagd
och vittnar om aktningsvärda studier i det historiska materialet.
Tydligt är att författaren syftat till en framställning ungefär av samma
slag som den Fabian Månsson givit i sin stora unionstrilogi Sankte
Eriks gård. Lika litet som sin förebild har han emellertid lyckats i
sitt försök att skapa ett intryck av omedelbar historisk verklighet.
Till största delen är boken skriven i dialogform, och detta verkar
tröttande. De krönikeartade förbindelsepartierna, som avse att knyta
handlingens olika faser tillsammans, ha ej heller tillräcklig episk kraft
utan verka oorganiska och alltför löst påklistrade. Några av typerna,
bland andra Dacke själv, vittna emellertid om en ej obetydlig
karaktäriseringsförmåga. Men hela skildringen är litet för tam och
jämnstruken för att på allvar kunna intressera. Fabuleringskonst är
nämligen efter allt att döma icke författarens starka sida. Det korta
kapitel om Dacke, som Heidenstam skrivit i Svenskarna och deras
hövdingar, ger oss ett starkare och mera dramatiskt grepp på konfliktens
innebörd än hela Ljungquists bok. Antagligen hade det varit bättre
om han tagit sin uppgift helt och hållet från kulturhistorisk synpunkt.
Jämför man hans arbete med en annan behandling av ett besläktat
motiv, Ivan Nasjivins skildring av det stora kosackupproret under
Stenka Razin, ser man strax den stora skilnaden mellan den sakligt
orienterade skriftställaren och diktaren. Nasjivins bok har stora
svagheter och fel, främst författarens benägenhet för att frossa i
ohyggligheter, men skildringen är dock en diktares verk, buret av våldsam
kraft och feberdarrande lidelse, hetsigt, färgrikt och barbariskt som
de tilldragelser det skildrar, då däremot boken om Nils Dacke
huvudsakligen lider av frånvaron av inre spännkraft. Som redan nämnts
vittnar den dock om så ingående intresse för ämnet att man gärna
tänker sig att framdeles få möta författaren på det kulturhistoriska
området.
Med Jonas Ödmarks söner fortsätter och fullföljer Ragnar
Holmström sin tidigare utgivna bonderoman Jonas Ödmark, ett verk som,
om också litet för enformigt och tungt i detaljerna, dock visade att
författaren i sina bästa ögonblick är mäktig av en ej obetydlig episk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
