Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Nyare svensk prosakonst. Av O. Wieselgren - Gurli Hertzman-Ericson: Eva - Hanna Söderlund-Hammar: Brudtäcket - Astrid Väring: Vintermyren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och psykologisk kraft. Den nya boken knyter vid omedelbart där
den förra slutade, vid den hemska katastrofen med faderns självmord
i isvaken. Hela inledningspartiet, särskilt dess skildring av moderns
och sönernas förtvivlade kamp för att bibehålla ättens anseende utåt,
är gripande och storslaget i all sin kärva bisterhet. Senare delen av
boken, där författaren berättar om hur försöket att genom en lögn
rädda faderns goda namn och rykte blir till ett ödeläggande gift för
familjen och till slut medför dess undergång, verkar ojämnare och
mindre helgjutet men saknar trots detta ej starka enskildheter. Stilen
är på det hela taget god, om än här och där av något för litterärt
snitt. Över huvud taget bär boken vittne om att författaren är stadd
i rik utveckling, om han också ännu ej har helt lärt sig behärska
den konstnärliga kompositionen.
Om Gurli Hertzman-Ericsons Eva är icke mycket att säga. Det
är en solid berättelse, vittnande om allvarligt uppsåt och redbara
avsikter, men tyvärr har den en betänklig svaghet: den är nämligen
ganska ledsam. Den tid är förbi då man ansåg det som en stor konst
att låta litteraturen omedelbart återspegla det enformiga vardagslivets
gråa tristesse. Visserligen kan man i fru Hertzman-Ericsons bok leta
upp en del partier, som vittna om att författarinnan har ett visst sinne
också för mera komplicerade psykologiska problem. Särskilt är
förhållandet mellan mor och son tecknat med fin och lätt hand. Men
utanverket, miljöskildringen med allt vad därtill hörer, tar för stor
plats och förrycker genom sin oproportionerliga omständlighet
berättelsens ram. I förhållande till författarinnans tidigare verk, kan man
därför knappast undgå att beteckna denna nya bok som ett steg bakåt.
I Brudtäcket har Hanna Söderland-Hammar givit ett gott prov
på säkert formad och väl genomtänkt folklivsskildring. Boken är
knappast en roman, snarare en längre novell med
händelseutvecklingen koncentrerad kring ett enda bärande motiv, den envisa striden
mellan den styvnackade storbonden Per Magnusson på Västraby och
hans barns vårdarinna Elin, vilkens moder han genom sin hårdhet
drivit i döden. Förhållandet mellan dessa, bestämt av en innerst
hos båda levande fastän undertryckt och bekämpad kärlek, är skildrat
med sanning och allvar, fast och lugnt och säkerligen också
psykologiskt riktigt. I avslutningen har författarinnan för att bringa krisen
dem emellan till ett avgörande tagit sin tillflykt till ett litet naivt
medel: hon låter nämligen Per Magnussons motstånd brytas
därigenom att han faller omkull och allvarligt skadar sitt ben. Det
hade väl knappast varit nödvändigt att lösa konflikten på ett så rent
yttre sätt. Dylika omvändelser bliva efter vad erfarenheten ger vid
handen endast mycket sällan beståndande. Skildringen skulle
ovedersägligen ha vunnit betydligt om handlingens peripeti motiverats mera
inifrån. Emellertid får denna mindre lyckliga detalj icke hindra oss
från att i tillbörlig grad erkänna förtjänsterna i författarinnans ärliga
och verklighetskära berättelsekonst.
Ett mycket svagt, i allt väsentligt förfelat arbete är Astrid Värings
Vintermyren. Själva tidsskildringen — händelsen utspelas i och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
