Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Nyare svensk prosakonst. Av O. Wieselgren - Astrid Väring: Vintermyren - Pär Lagerkvist: Det besegrade livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring en under polcirkeln belägen Norrlandsstad under 1870-talet —
kunde i och för sig måhända haft ett visst intresse, men sådan den
nu framträder, övervuxen av sentimental romantik och etnografiskt
biverk av tvivelaktig exakthet, är den faktiskt så gott som onjutbar.
Att behandla ett verk så egenartat och djupt personligt som Pär
Lagerkvists bekännelsebok Det besegrade livet är ingen lätt
uppgift. Ty så som den är skriven kan den förstås allenast av den som
för egen del sympatiserar med dess innersta syftning. Klarhet och
logisk stringens är ej och har aldrig varit författarens sak. Dylikt
hör för honom till adiafora. Men denna gång har han gripit så
djupt ned i de väsentligaste livsproblemen att frånvaron av formell
bearbetning icke erfares som någon svaghet. De frågor han
sysselsätter sig med kunna ändå aldrig lösas med den logiska
deduktionens hjälp. Det besegrade livet är verkligen vad evangeliet kallar en
ropandes röst i öknen, en lidelsefull protest mot det ödsliga, torra,
tekniskt orienterade nutidslivets gränslösa tomhet och en appell till
de makter, som ensamma förmå förläna tillvaron rikedom och värde:
tron, kärleken, vördnaden för det heliga och sökandet efter en gud.
För den som följt Pär Lagerkvists tidigare utveckling är det icke
svårt att förstå hur han drivits till sin nuvarande ståndpunkt. Han
har sett och deltagit i den moderna kulturens utveckling, iakttagit hur
den krampaktigt gripit ut över olika områden och sökt
anknytningspunkter på de mest skilda håll men likväl till slut, trots alla dessa
intensiva ansträngningar hamnat i steril idélöshet och epigonväsen.
Inför allt detta har han måst fråga sig om det icke möjligen kan
ligga ett grundfel, en fundamental brist i hela dess allmänna ideella
åskådningssätt. Svaret på denna fråga har för honom tagit form
av den gamla sanning, som Goethe en gång uttryckt, då han sade:
»Die Menschen sind nur so lange produktiv in Poesie und Kunst
als sie noch religiös sind». Pär Lagerkvist har funnit gripande ord
för att uttrycka sin leda vid den torra, själslivets rymd
begränsande moderna intellektualismen, som blott vill veta, sak samma
vad värde vetandet har, men ringaktar och avvisar tron. Det vissa
är för honom det gudomliga hos människan, det heliga, det eviga.
»Om också forskningen aldrig förr nått så långt som nu», säger han,
»så har den dock förmått syfta högre, mot betydelsefullare mål. Har
syftat till livsåskådningens enhet och helhet, har varit själens kamp
för att vinna sin befrielse, hugsvalelse, inte bara hjärnans kamp för
att komma till klarhet. Kanske sanningslidelsen hos en medeltida
forskare trots alla förvillelser hade ett drag av storhet som för oss
gått förlorat och som vi i vår fullkomlighet ej ens förstå att
verkligen sakna». Endast tron, den djupa, till livets grundvalar räckande
övertygelsen om de högsta värdenas bestånd, kan skapa innehåll i
vår tillvaro och skänka evighetsperspektiv åt de ögonblick vi ha att
leva på jorden. Pär Lagerkvist har kort sagt skrivit en modern
kommentar till Augustinus djupa ord: Tu fecisti nos ad te, et inquietum
est cor nostrum, donec requiescat in te.
Att en sådan bok som denna kunnat skrivas och skrivas med det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
