Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 20 jan. 1928 - Förenta staternas fredspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 DAGENS FRÅGOR
pliktelse att avstå från varje angreppskrig, ej från krig över huvud.
Kellogg lät genast pressen antyda Amerikas missnöje med detta
ändringsförslag. Redan den 11 jan. tillställde han Briand sin svarsnot. Den
konstaterade först, att Briand accepterat principen »mångsidigt»
fördrag, men därpå avvisades mycket bestämt tanken på att detta först
skulle undertecknas endast av Frankrike och U. S. A.; man borde ej
möta stormakterna med en på förhand fastslagen fördragstext, vilken
kunde riskera hela fredsverket. Slutligen påpekade Kellogg, att Briands
ursprungliga formel talade om krig i allmänhet, ej endast om
försvarskrig. Denna Briands egen formel borde nu bli underlag till det
förhandlingsinitiativ de båda regeringarna skulle rikta till övriga
stormakter. Redan den 28 dec. hade Kellogg dessutom insänt
fördragstext till det nya »tvåsidiga» skiljedomsfördraget; däri föreslogos
förbehåll för tvister berörande Monroedoktrinen eller tredje stats intressen.
Franska pressen har de senaste veckorna rätt skarpt kritiserat den
amerikanska ståndpunkten, och avlämnandet av Briands svarsnot
uppsköts två gånger. Dess innehåll förebådades i inspirerade
tidningsartiklar, vari bl. a. framhölls, att ingen nation kunde frånhända sig den
naturliga rätten och plikten att försvara sig mot en fiendes anfall.
Ett franskt-amerikanskt krig vore otänkbart, och därför hade Briand
i fjol kunnat avstå från denna precisering; i ett »mångsidigt» fördrag
däremot vore den ofrånkomlig. Frankrike t. ex. hade vissa förpliktelser
enligt Locarnoavtalen och i kraft av sitt medlemskap i Nationernas
förbund, vilka det ej kunde frånskriva sig.
Så långt har, då detta skrives, notväxlingen fortskridit. Hela det
stora »fredsverket» gör onekligen ett rätt platoniskt intryck.
Anfallskriget lystes ju så nyligen som i höstas på polskt initiativ i bann i
Nationernas förbunds församling i Geneve, och ingen såg väl däri
någon nämnvärd lättnad i den internationella situationen. Fulltonigare
blir ju visserligen denna fredsbekännelse genom att upprepas under
amerikansk medverkan, men likväl knappast mer än en ceremoni. Ett
praktiskt syfte däremot hade väl Briands fjolårsinitiativ, nämligen att
få Frankrike intimare förbundet med Förenta staterna än övriga
europeiska makter. När Kellogg ville korsa denna diplomatiska
manöver, låg tanken på att föreslå en allmän fredsdeklaration
snubblande nära, och hans motvilja mot ordet »angreppskrig» förklaras
enklast med att ett sådant förutsätter en angripare och att utpekandet
av angriparen är en ytterligt svår sak, vilken amerikanarna i alla
händelser ej vilja anförtro åt Nationernas förbunds råd eller åt det
egendomliga »automatiska» maskineri salig Genéveprotokollet på sin
tid rekommenderade.
Ännu ett officiellt amerikanskt fredsuttalande är att anteckna:
president Goolidges tal i Havanna den 16 januari vid sjätte
Panamerikanska konferensens öppnande. Med vida större mått av
självrätt-färdighet än av historisk noggrannhet tecknade han en anslående bild
av amerikansk fredlighet som motsats till krigslystnaden i andra
världsdelar. De amerikanska staterna hade visserligen, sade han, när det
gällde att vinna självständighet, nödgats kämpa med vapen i hand, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
