Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Svensk folkminnesforskning och dess nutidsläge. Av Hilding Celander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 HILDING CELANDER
Montelius som hövding. Folkmålens utforskning tas om hand
med stor energi av den vid universiteten uppblomstrande
nordiska filologien: 1872 stiftas i Uppsala den första
»landsmålsföreningen», som sedan fick en rad mer eller mindre livskraftiga
efterföljare. Och samtidigt får Artur Hazelius på sina
sommarvandringar för insamling av svensk folkdiktning upp ögonen
för det som skall bli hans stora livsverk, räddandet av
allmogens materiella kulturminnen: Nordiska Museet står fram. Men
folkminnena? Jå, de hade nog också de sin givna plats i Artur
Hazelius’ storvulna arbetsplaner, hans publikationer bära tydligt
vittne härom. Men inte ens en Hazelius’ arbetskraft kunde
räcka till för allt. Landsmålsföreningarna tillvaratogo — om
också mera i förbifarten — även sägner och visor, tro och sed,
såsom man kan konstatera bl. a. i Lundeils storstilade tidskrift
»Nyare bidrag till kännedomen om de svenska landområden
och svenskt folkliv» (från 1879). Och av mera fristående
forskare, som förde verket vidare, är det nog att erinra om två:
August Bondeson och Eva Wigström. Hur hårdarbetad marken
alltjämt var, fick emellertid den senare nogsamt erfara. För sin
första samling av Svensk folkdiktning kunde hon inte få någon
svensk förläggare, utan måste gå över Sundet: den trycktes (1880)
i Köpenhamn!
Åttiotalets atmosfär var i det hela allt annat än gynnsam för
uppskattningen av dylika forntidsrelikter. Naturvetenskaperna
dominera allt mer. Deras arbetsmetoder överflyttas med större
eller mindre framgång också till en del kulturvetenskaper, bl. a.
arkeologien, den materiella etnografien och den fonetiskt
inriktade språkforskningen. Men folkminnena, de voro lika
oemottagliga för dessa synpunkter som oanvändbara för det praktiska
världsförbättrandet. De bli ohjälpligt omoderna.
Det är från och med denna tid, som folkminnesforskningen hos
oss sackar allt längre bakefter, blir den svenska
kulturforskningens Askunge. I de andra nordiska länderna gick det inte
så. Där räddas intresset för folkminnena vid den stora
strömkantringen från efterromantik till naturalism över på fast mark
tack vare den modernt vetenskapliga folkminnesforskning, som
där växer fråm med Svend Grundtvig som föregångsman. Marken
var ju också här förberedd och erbjöd en tacksam jordmån för
en nationellt-humanistisk forskning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
