Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Moderna kommunikationsmedel på klassisk mark. Av Natan Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 NATAN SVENSSON
synnerhet i Athen, jätte vagnar, ofta i 2 våningar, som fara mellan
Athen och Kefissiå eller Faleron. De lära till en del vara de
sista resterna från kriget, då de infördes av fransmännen till
trupptransporter. De äro riktiga små tåg och ha givetvis sin
konduktör, vanligen en ung man i gul »dammrock» med blå
uppslag. Han har naturligen en fin titel, kallas »para-sofér»,
det betyder vice-chaufför, och företager de mest halsbrytande
promenader på vagnens yttersidor, på fotsteg, stänkskärmar och
alla andra möjliga och omöjliga ställen, där han kan klänga
sig fast, allt medan bilen rusar fram i vansinnig fart. Jag skulle
vilja veta, om denna grekernas lust att klättra omkring utanpå
tåg — ty även där hälsar konduktören på genom fönstret —
och bilar ej har sina rötter i deras sjömansanor. Det är samma
hisnande välbehag som att klänga sig fast i repstegar och tackel
och tåg, medan allt gungar, guppar och slänger.
En sådan lantlig omnibus är ett helt »gods- och persontåg»
på en gång. Jag erinrar mig en av de första gångerna jag
använde mig av detta fortskaffningsmedel, från Marathon in till
Athen. Man kom in i en ganska stor men i hög grad
ålderstigen kärra, där ett 10-tal bönder och herdar redan sutto, alla
med benen tvärs över en präktig, ny slaktad gris, som åkte in
till landets huvudstad, liggande på golvet och fyllande hela
mellanrummet mellan bänkarna. Till slut voro vi instuvade 33
personer. Framme hos chauffören fanns ett anslag om plats för 18.
Givetvis kan man ej komma fram överallt med bil, men närapå.
Man åker i uttorkade flodbäddar och tvärs över åkerfält. Allt
tycks gå i detta land. Och bil kan man tryggt åka i
Grekland, ty säkrare chaufförer än de grekiska får man leta efter.
De ha också svårare, mer krävande förhållanden att träna hand
och huvud på än andra länders. I svindlande fart rusar vagnen
framåt de slingrande, urusla vägarna. Ofta har man
klippväggen tätt på ena sidan och avgrunden ett par decimeter från
den andra sidans hjul. Chauffören sitter lugn och obekymrad,
som om han vore sammanvuxen med maskinen, som hade hela
hans själ och sinne tagit plats i motorn och styrinrättningen.
Han sköter ratten med ena handen, medan han tänder cigarretten
med den andra, säker som sutte han på en kafé stol. Då och
då vänder han sig om, mitt i de hiskligaste krökar för att se
till att något knyte är väl surrat på stänkskärmen. Den
europeiske passageraren, som består sig med lyxen av nerver, sluter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
