Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Moderna kommunikationsmedel på klassisk mark. Av Natan Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 NATAN SVENSSON
ning. Och fotgängarens. Till tusentals små bergsbyar skall
man aldrig komma annat än på den lilla, beskedligt lunkande
åsnans hårda och obekväma klövjesadel, som är alldeles för
tung för djuren och alldeles för bred att sitta gränsle i, eller på
sina egna ben, om man är tillräckligt härdad i fotsulorna för
att fördraga rullstenarna och skärvorna. Sådana fylla alltid en
grekisk bergsstig, ty under regntiden förvandlas den till en liten
flod, och sommartiden kan det hända, att bönderna bruka den
som kanal till att leda vatten från källan uppe i byn ned till
sina majs- och tomatåkrar.
En lycka är dock, att Grekland utgör ett sådan utpräglat ö-rike
och att dess kust är så lång och på sina håll så trasig, att man
kan nå eller komma i närheten av en massa orter sjöledes.
Landet äger också en otalig massa små ångbåtskompanier, och
i alla riktningar kila de små kustbåtarna, i regel av samma
framkomliga nätta dimensioner som våra egna mindre
kustbåtar. De härstamma till allra största delen från förra seklet,
och den resande får vara beredd på att turlistan ej alltid kan
följas på grund av en eller annan maskinskada o. d. Många
av dessa små ångbåtar äro tämligen europeiskt hållna, eit par
av dem äro forna tyska lustjakter, och en tur med dem, särskilt
till Archipelagens tusende öar, är ett njutningsrikt företag, om
man nämligen är tillräckligt van vid att ej resa som »en lord»
i lia eller 2:a klassens kvava hytter utan har sin vilstol eller
tältsäng med sig och installerar sig med en enkel 3:e-klass-biljett
på däck och där njuter nattkylans sällsynta välsignelse. Ett
oting vidlåder dock ännu alla grekiska sjöfärder. Liksom i de
allra flesta Medelhavshamnar lägger ångaren ej till vid kajen
utan ankrar ett par hundra meter därifrån. I många fall är
detta nödvändigt på grund av hamnens otillräckliga djup. Men
till allra största delen tror jag, att denna ovana har sin grund
i nödvändigheten att låta hamnens »varkares» — båtroddare —
få sin förtjänst. Dessa herrar äro i alla Medelhavets hamnar
en förbannelse för den resande främlingen. Pangalos försökte
införa ett påbud, att alla båtar skulle angöra kajerna, där det
var möjligt. Det höll på att framkalla en revolution, och mer
än ett par gånger försökte ej vederbörande skeppare att trotsa
hamnarnas verkliga behärskare. I stora, starkt trafikerade
hamnar som Pireus är det f. ö. så gott som omöjligt på grund av
bristande utrymme för alla ångare att lägga till vid kajen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
