Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Svensk lyrik 1927. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 LITTERATUR
antal dikter äro knutna till detta nya hem, där miljön kallar fråm
minnena från det hem som var skaldens första och hela den friska, stolta
allmogevärld, som omslöt det. Trädgården står full av sköna blomster,
som diktaren uppdragit och som han nu besjunger (»Systrar i
lustgården», »Plantering»), och runt omkring ligger skogen som lockar till
^Eriksgata» och fälten, där kornknarren gör sig hörd i skymningen:
Bären min barndoms vänner
kornknarr, sänghalm,
allt vad av andakt känner
min lågande bondesjäl.
Lyften på sträng och ånga
kornknarr, sänghalm,
bönen och mina många
brinnande års farväl.
Den gamla, döende kulturen hyllas i dikten över »en gammal
rocksvarvare» och i »Ljusstöperskan», en julstämning med primitivt trolska
tongångar. Barndomsintryck återges i några smärre dikter som den rent
expressionistiska »Första minnet» och »Gammal ramsa» med dess
folkligt innerliga slutstrof. Slutligen förekommer i denna grupp en dikt,
som griper alldeles särskilt. Den heter »Gamle drängen» och den
anknyter i tonen till de »Fattigmansvers», som skalden publicerade i Flora
och Bellona. Den har den där ödmjuka, osmyckade enkelheten i
skildringen och den där lätta darrningen i rösten, som gjort dessa gråa dikter
så dyrbara. En mästares enkelhet och en karls medkänsla. Den sjuke
drängen summerar hop sitt fattiga liv, där några halvstop brännvin och
några flickor varit glädjeämnena och så till sist säger han:
Jag tycker aldrig asparna blåst
som denna höst.
De sjunger mycket vackert
med hög och tydlig röst.
De säger: Gamle drängen,
nu sover han i sängen
och han skall sova länge
och vi skall kasta röda löv
som blommor på hans bröst.
Strofen leder oss över till den diktgrupp i Karlfeldts sista
diktsamling, som denna snabba översikt avslutningsvis vill fästa
uppmärksamheten på. Man kan hopföra en liten samling dikter, som skilja sig från
grannarna genom en mera oförmedlat personlig hållning, genom
ömmare tonfall och naknare linjer. »Änklingen» och »Avskedet» höra nära
ihop genom ett hos Karlfeldt sällsynt Staccato i föredraget och genom
sin konstlösa knapphet. För fullt brusar däremot musiken i de av en
flödande ingivelse drivna stroferna på »De blindas dag» och i »Sub
luna», vilkens mörka rytmer dröja kvar i minnet längre än något annat
i boken och som klarast vittnar om den varma mänskligheten och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
