Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Svensk lyrik 1927. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 LITTERATUR
svensk parallell till Frödings Värmländska låtar. Konturerna dragas
upp med snabba saftiga penseldrag, och framställningen skiftar
naturligt mellan bastant humor och skär lyrik. Scenen med de levande och
döda barnens dopmössor, som en gång om året breddes ut i
sommarsolen, är skildrad i en betagande dikt, och i samma höga klass står
historien om Anna Hans Olof, som vantrivdes i det nya hemmet ända
tills den dag då hon fick höra råkorna svärma i almarna som hon hört
dem under barndomen:
Så gammal hon var stod Anna och grät
förstulna tårar i hucklets kant.
Hon kände sig äntligen hemma — det lät
så innerligt välbekant.
Nu levde hon ej inom främmande dörr.
I råkornas gny blev det likt sig och tryggt.
Och nuet fick levande stämmor som förr
i årens förgängliga flykt.
Som avslutningsdikt till denna åt den gamla bondestammen vigda
cykel har Österling en högtidlig minnessång över fadern, som
förmedlat alla traditionerna från Vemmenhög.
Men jorden får också sitt i denna Skånebok, och än en gång
framträder Österling som vår moderna diktnings träffsäkraste
landskapsmålare. Graciösast sker detta i den »Hälsning till Lund och
hembygden», som ornerade doktor spr omotionen i Lund i våras. Med en fyllig
skånsk idyll börjar också den stora hexameterdikten »Skogsturen»,
vilken så småningom växer ut till en passionerad vidräkning med
kärlekens mysterier. Det är en dikt som blott efterhand lämnar ut sina
finaste värden, och först vid förnyade genomläsningar får man ögonen
öppna för den konstnärliga sinnrikhet med vilken motiven flätas ihop.
Om jorden i tyngsta och djupaste mening handlar också den dikt, som
enligt min mening är samlingens skönaste och som genom sin
mästerligt sammanhållna stämning har alla förutsättningar att bli klassisk —
»På kustvägen»:
Långsamt rullar vagnen med två tysta män.
Vad som än har mistats, detta äges än:
nattens stillhet
och en vän.
Månens bleka skugga följer hästens trav.
Sädens varma susning domnar aldrig av.
Allting doftar
bröd och hav.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
