Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Svensk lyrik 1927. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 135
Skulle mullen skrämma deras mogna blod.
I den mörka famnen under månens flod
väntar vilan
god.
Skolpojksminnena ha givit motiven till ett par av samlingens
orgi-riellaste dikter. »Toffeln går» har sina formella kantigheter, men tar
spänning och kraft genom slutraderna, där perspektivet med ett slag
vidgas. »Sången i Petri» är däremot en helgjuten dikt. I österlingskt
spirituella strofer skildras de sjungande pojkarna, där de stå i den
åldriga kyrkan med dess »lukt av förgängelsens bårar» och med
Sundet blänkande utanför fönstren — och så kommer den ypperliga
slutversen med dess djupa bröstton:
Jag drömmer ibland att det är som det var
och åren för intet jag räknar:
på läktarn i Petri jag ännu står kvar
den siste av sjungande djäknar.
Församlingen bidar. Men skingrad och stum
är kören av strupar som golo.
Allena i heligt och skymmande rum
jag höjer mitt bävande solo.
Jordens heder ger emellertid även en hel del andra motiv än dem vi
här uppehållit oss vid. Och kanske är det framför allt genom en rad
små meditativa dikter, som denna samling lägger nya drag till
Österlings poetiska genius. Det är några klart mejslade reliefer som den
sköna »Ljungkransen», det är vemodiga melodier och dikter, darrande
av en ej förut hörd oro, som »Vinterdagar» och någon gång stilla
reflexioner med religiös timbre. Dödstanken lägger sin skugga över mer
än en av dessa smådikter, och en fulländad tolkning av Hardys
»After-\\ards» glider naturligt in i ensemblen; dikten »Nattligt intermezzo»
är f. ö. sannolikt påverkad av den store engelske pessimisten. Den
nya livsstämning, som man tycker sig kunna läsa ur dessa personliga
bikter, kommer klarast fram i den ömma och stilla dikten om »Den
dövstumma», i »En visa om ringa ting» med dess vackra resignation
och i den mjukt fallande avslutningsdikten:
Den som av lärkors gyllne sång
ledsagades det längsta stycket,
han må, när skuggan faller lång,
ej heller sakna dem för mycket.
Från första stund har jag dem hört.
Musik har fyllt min dag till randen.
Nu tyst, av kvällens aning rört
mitt hjärta vilar sig vid stranden.
10 Svensk Tidskrift 1928.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
