Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Svensk lyrik 1927. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe - Harriet Löwenhjelm: Dikter - Karin Boye: Härdarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 139
Den verskonst, som Erik Blomberg nu med suverän säkerhet
behärskar, kan emellertid också komma med strömmande ljus sång och med
de ömmaste tonfall. I samlingen finnes en liten grupp erotiska dikter,
som tillhöra något av det vackraste i nyare svensk kärlekslyrik — jag
nämner särskilt den underbara dikt om den handfallna ömheten som
heter »Blicken» och den runebergskt enkla och klara »Den stumma
lyckan». Den fångne guden ger oss rätt att vänta mycket betydande
insatser av lyrikern Erik Blomberg.
Harriet Löwenhjelm avled i maj 1918 på Romanäs sanatorium. Hon
framträdde aldrig själv för offentligheten, men året efter hennes död
utgåvo hennes vänner ett litet urval av hennes efterlämnade dikter,
vilket strax tilldrog sig stor uppmärksamhet, och nu till julen förelåg en
något större samling Dikter (Norstedt & Söner), pietetsfullt
redigerade av hovrättsrådet Christer Mörner. Denna litterära kvarlåtenskap
är konstnärligt sett av växlande värde, men det rymmer några ting,
som undgå förgängelsen. En som titelplansch reproducerad fotografi
visar en ung aristokratisk dam med ett mångtydigt leende spelande
kring läpparna — ett leende som på en gång är trötthet och spotskhet,
livsvilja och resignation. Harriet Löwenhjelm blev tidigt märkt av
sjukdomen, och de sista åren av sitt liv reste hon från sanatorium till
sanatorium. Hon utbildades till konstnärinna, och så gott som alla hennes
dikter äro av henne själv illustrerade med i ett elegant maner hållna
lavyrer och träsnitt. Hennes vers är också till att börja med elegant
och fyndig, gärna pasticherancle och stundom byggd som en ramsa med
underliga namn effektfullt upprepade. Men genom alla
rokokosirlig-heter och all den gamineartade Heine-blaguen skär ibland ett tonfall
igenom, som förråder att det är en het och orolig människa, som klätt
ut sig. Det är dock först under sjukdomsåren som hon med sin
egendomligt konstlösa konst når fram till ett starkare personligt uttryck
och finner genom sin tapperhet gripande ord för den ångest och den
ömhet, som fyller henne. De tre sista dikter hon skrev äro mänskliga
dokument, som icke kunna recenseras —- de äro skrivna i dödsskuggans
dal, de äro rop från ett hjärta som i nästa nu skall brista:
Tag mig. — Håll mig. — Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand — för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. — Du ville ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.
Karin Boyes Härdarna (Albert Bonnier), den begåvade
skaldinnans tredje bok, har inte välljud, har inte formskönhet men den har
i stället något som kanske i längden är värdefullare — karaktär. Det
är något absolut förtroendeingivande över detta sanningskära,
självständiga diktaringenium, och det är inte utan att man någon gång vid
läsningen av Karin Boyes sträva vers blir påmind om en poet, som för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
