Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Svensk lyrik 1927. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe - Paul Lundh: Hjärtat och marken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 LITTERATUR
Se, hararna dansa kring hundkäxens knän,
och bubblande banar sig sorken sin gång.
Men näktergaln sjunger i daggiga trän,
och timmarna bli en sekund vid hans sång.
Och ord, som jag ej vågat snyfta,
likt klara koraler sig lyfta.
Se, här är min lustgård, när solskivan sänks
och simmar i Sundet en blundande natt.
Och här är mitt hjärta, som du får till skänks
när solen går upp över doftande kratt
och kysser i kärlek och ära’
— som du skall kyssas, min kära.
Det är lång väg från det landet Gösen, som skymtar i denna
tindrande dikt och till den bygd, där Paul Lundh hör hemma. Hans nya
samling Hjärtat och marken (Tidens förlag) står kanske inte
riktigt på höjd med den versbok han sist utgav, men även här finner
man en diktare, som har något på hjärtat. Det allvarsamma landskap,
där dessa verser sett dagen, ger sin melankoliska färg åt boken, och så
gott som varje sida vittnar om fattigdom och betryck men även om
andlig spänstighet. Man kan ju inte helt bortse från att Lundh
fortfarande som poet står under inflytande av Dan Andersson, vilkens
suggestiva tolkning av vildmarksnaturen och romantiska religiositet
satt så djupa spår i provinsiell svensk dikt. Förebilden gör sig påmind
både i den mera relaterande kolarkojspoesi och i de extatiska
personliga utbrott, som Lundhs samling rymmer. Trots skoldragen finns det
emellertid mycket att taga vara på i detta lilla häfte, som synes ha
runnit förbi med julens bokflod. Jag fäster mig särskilt vid dikter som
»Fattigdom», »Helig natt» med sin underliga Dostojevskistämning och
den verkligt kusliga .»Höst i ödemarken». Och »Vid en fjällbondes bår»
har en ton, som ovillkorligen griper:
Du ligger kall med blommor i din hand,
ett bleknat ting, i hägn av svarta bräder;
så olik dig du går till dina fäder
med sköna blom från något fjärran land.
Dig hövdes kampens blomster i din kista
och som en hjälte vapnen på din färd;
ljung passar bäst din vita huvudgärd
och korp och spade, vapnen i det sista.
Du åker först — förvisso bör du äras —
men ej en konung lik i högvagn efter häst;
du skulle tyst av fjällens söner bäras
och inga klockor hylla dig och ingen präst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
