Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - En märklig kulturskildring. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 LITTERATUR
av segt fasthållna medeltida feodala åskådningar. För dessa framstodo
tjänst och boställe som förläningar av församlingen, och dennas
husbondekänsla tog sig uttryck även i symboliska handlingar av urgammal
karaktär, åt minnet bevarade genom rättegångsakternas berättelser om
egenmäktiga till- och avsättningsprocedurer. Den andra sidan av detta
feodala uppfattningssätt var trohetsförhållandet, som var »rörande
starkt», så länge prästen framstod som en »rätt» församlingens
tjänare. Den »rätta» prästen var den, som i rätt tid och på rätt sätt
fullgjorde alla de rituella förrättningar, vilka enligt folkets långt fram
i tiden fortlevande primitiva, rent formella syn på religionen utgjorde
dess kärna, huvudvillkoret icke blott för själens salighet utan även
för jordisk lycka; därjämte väntade man sig av sin själasörjare, att
han skulle skona gammal sed och osed, ej minst de råa
drycken-skapsvanor, vilka prästerna utan att väcka anstöt länge delade med
sina församlingsbor. Ett annat moment i prästens ställning var, att
man ej endast satte sin lit till hans böner och besvärjelser utan
lika vidskepligt fruktade hans förbannelser. Det är klart, att det
kyrkliga reformarbete, som gjort så mycket för att tämja 1600-talets
styvsinta och tygellösa folk, ofta måste komma i svårt
motsatsförhållande till ett folkligt själasörjarideal av denna art, och det kunde ej
undvikas, att trohetsförhållandet därigenom kanske lika ofta
undergrävdes, som det under gynnsamma förhållanden utvecklades till ett
andligt ledarskap av högre art. Men både i sin primitiva och i sin
högre form utgjorde det personliga förhållandet mellan församlingen
och dess kyrkoherde ett mäktigt hjälpmedel för prästfamiljernås enligt
tidens åskådningssätt så naturliga strävan att bevara församlingarna
åt den nästa generationen.
Framställningen av de ganska välbekanta former, varigenom
successionen plägade betryggas, kan ej här refereras. Påpekas bör dock
den slående parallell, författaren uppdrager mellan dessa sedvänjor
och de motsvarande sedvänjor, varigenom allmogen betryggade
bondehemmanens succession från den ena generationen till den andra,
undantagskontrakten och framförallt giftermålspolitiken, prästfamiljernas
mångomtalade »konservation», som nästan regelbundet tillgreps, då
omständigheterna ej medgåvo att lämna pastoratet i arv åt en son. Nämnas
skall vidare, att författaren givetvis även ägnar ingående
uppmärksamhet åt alla befordringsväsendets skuggsidor, valintrigerna och
äm-betsjakten, protegéförhållandet till stormän och andra inflytelserika
församlingsmedlemmar och till slut mutorna, tjänsteköpen och dessa
missbruks toppunkt, den ökända pastoratshandeln — vars frändskap
med ackordsväsendet inom den civila och militära förvaltningen jämväl
belyses.
Den andra huvudlinjen i professor Suolahtis framställning rör
prästernas inkomster. Också här börjar han med en typisk yttring av folkets
primitiva och formalistiska religiositet, offrandet, då gåvorna åt prästen
och allmosorna åt de fattiga nedlades på altaret tillsammans med
brödet och vinet eller uppsamlades vid årliga gengärdsresor, vilka
författaren vill sätta i samband med rituella bruk, anknutna till ur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
