Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Drottning Victoria och Englands författning. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DROTTNING VICTORIA OCH ENGLANDS FÖRFATTNING 211
kanhända en erinran. I ett tal i Retford antydde Gladstones förre
finansminister, Mr. Löwe, att tvenne föregående ministrar vägrat
att befatta sig med förslaget om drottningens indiska kejsar titel.
»More pliant persons have now been found», sade han. Gladstone
dementerade uppgiften i pressen, i den mån saken gällde honom.
Disraeli begagnade tillfället att rikta ett hårt slag mot Löwe i
parlamentet. Det var honom personligen fullkomligt obekant,
att drottningen tagit ett dylikt initiativ, försäkrade Disraeli. Med
husets tillåtelse drog han in drottningens namn i debatten och
förklarade å hennes vägnar, »that there is not the slightest
founda-tion for the statement that was made, that proposals, such as
were described in the Retford speech, were ever made to any
Minister ät any time». Han uttalade vidare sin förvåning över,
att slikt sladder kunde föras fram av en Privy Councillor och
f. d. kabinettsminister. Mr. Löwe framförde sina ursäkter. Den
en gång så bemärkte talaren och politikern kunde icke reparera
sitt anseende efter detta slag. »He is in the mud, and there I
leave him», var Disraelis kommentar.
Den sista volymen av drottningens brev upptages framför allt
av hennes fåfänga försök att giva Gladstone-Graiivilles
utrikespolitik starkare aktivitet och — delvis — en annan inriktning.
Med växande grämelse och förbittring ser hon ministären alltför
länge försumma hennes varningar ifråga om general Gordon.
När ministären till sist, sent och tveksamt, ger efter och sänder
en undsättningsexpedition, då sker detta helt visst mindre på
grund av drottningens än på grund av den allmänna opinionens
tryck, ty för detta sistnämnda tryck var Gladstone — i likhet
med sin store lärare Peel en skicklig »watcher of the atmosphere»
— ytterst känslig. Det kan knappast förnekas, att drottningen
i denna fråga liksom i flera av de utrikespolitiska frågorna
bedömde läget med en instinktiv säkerhet, som fördelaktigt skiljer
sig från ministärens osäkra famlande. Kanhända kan man
anmärka mot hennes politiska syn, att hon hade en ensidig
förkärlek för »strong measures», även då ett mera konciliant och
mjukt uppträdande kunde vara motiverat. I Beaconsfields skola
hade hon utvecklats till en utpräglad imperialist — icke utan
en bismak av den »jingoism», som var Gladstones förfäran.
En verkligt betydande positiv insats gjorde drottningen genom
sin medlande verksamhet i rösträttsfrågan, som under år 1884
hotade att leda till en kritisk konflikt icke bara mellan de båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
