Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Drottning Victoria och Englands författning. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 GEORG ANDRÉN
stora partierna utan också mellan parlamentets båda hus. I
ingen fråga torde man med så stor säkerhet som här kunna
peka på positiva resultat av drottningens energi, och hon fick
här tillfälle att lägga i dagen betydande prov på sin politiska
takt. Det möte mellan de motsatta partiledarna, som hon
lyckades få till stånd, visade sig vara en fruktbringande nyhet i den
engelska parlamentarismens historia.
I kyrkliga utnämningsfrågor var fältet mera fritt för
drottningens initiativ, och här gav hon ytterst ogärna efter. Det var
män av moderata och liberala tänkesätt — för att begagna hennes
egna uttryck — som hon önskade. Hennes rådgivare i dylika
frågor voro framför allt Dr Stanley (senare Dean i Westminster)
och Dr Wellesley (Dean i Windsor), av vilka särskilt den senare
utvecklar en understundom rent osmakligt påpasslig och
påträngande rådgivarlusta. Ett av dennes brev börjar på följande sätt:
»Mr. Moore will probably not live many days, and the Dean
therefore wishes to remind your Majesty respecting his
succes-sor — —». Drottningen hade här ett relativt lätt spel gentemot
Disraeli, som icke var mycket förtrogen med kyrkliga personfrågor,
som därför också var tämligen värnlös mot drottningens
argumentering och vilja i dessa frågor och som dessutom icke ogärna
gjorde sin drottning små tjänster av detta slag. Gladstone med sina
oerhörda kyrkliga intressen och kunskaper var ju däremot på detta
område en auktoritet, som även drottningen måste respektera.
Denna korta översikt torde ha visat, att drottningens
personliga ingripanden icke spelade en mera betydande roll under den
tid, som här behandlats — tiden från prins Alberts frånfälle
till 80-talets mitt. Hennes initiativ ha icke varit så särdeles
många, och när de lett till några resultat, har hon ej sällan
varit i så intimt förbund med omständigheter och folkstämningar,
att det blir ganska svårt att avgöra, i vad mån drottningen
självständigt påverkat händelseförloppet och givit detta en inriktning,
som det utan henne icke skulle ha fått. På ett par punkter har
hon dock klart påverkat ministerskiftenas historia. I valet mellan
olika alternativ påskyndade hon det russeilska kabinettets fall
1866 och förlängde livstiden för ministären Disraeli i maj 1868.
I bägge fallen torde drottningen ha gått ministärens egna
önskemål till mötes. I juni 1885 träffade hon personligen ett avgörande
beslut då hon lämnade ledarskapet i det nya konservativa
kabinettet till lord Salisbury. Denna gång torde hon dock ha varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
