Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Drottning Victoria och Englands författning. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DROTTNING VICTORIA OCH ENGLANDS FÖRFATTNING 213
i förbund med de önskningar, som voro förhärskande inom det
konservativa partiet. Northcote’s snara frånfälle hade väl i
varje fall snart nog lagt ledningen i Salisbury s händer.
Märkligast är kanhända hennes ingripande för rösträttsfrågans
lösning 1884.
Drottningens nästan ständiga frånvaro från London var en stor
olägenhet för ministrarna, särskilt vid mera kritiska tillfällen.
För historikern har det varit en stor fördel att vad som annars
skulle ha meddelats i flyktiga samtal har måst nedläggas i brev,
som förvarats för eftervärlden. Förbindelsen var ju dräglig, när
drottningen befann sig i Windsor eller på Osborne; värre var
det, när hon dragit sig tillbaka till sitt lilla skotska slott
Balmoral. I vilket fall som helst måste premiern i brev
redogöra för de beslut, som kabinettet fattat. Disraeli var även i
dessa brev författaren, som förstod att väcka intresse. Han
refererade gärna även den diskussion, som förekommit — utan att
därför trötta drottningen med några detaljer i själva ämnet. Andra
premiers tilläto sig icke dylika diskussionsreferat — den
princi-pielle Gladstone har även i princip uttalat sig mot en dylik metod.
Underhusets ledare — oftast identisk med premiern — brukade
dessutom giva en kort skiss över händelserna vid underhusets
viktigare sammanträden. Även dessa korta redogörelser, ofta
nedskrivna under pågående debatt, få under Disraelis
konstförfarna hand personlig färg och dramatiskt liv. Disraeli gjorde
icke alltid vad drottningen ville, men han förstod alltid att säga
vad hon ville höra. Mera sällan avgav överhusets ledare rapport
över vad som förekommit vid lordernas förhandlingar. Frånsett
utrikesministern, som stod i en ganska regelbunden
korrespondens med drottningen, meddelade sig övriga ministrar endast i
undantagsfall med henne.
Det var alltså väsentligen genom premiern, som drottningen
blev underkunnig om regeringens allmänna politik. Drottningen
motiverar vid ett tillfälle sin rätt härtill med orden, att det är
»not right or f air that the Sovereign should be expected to give
her support and consent to measures which she knows nothing
of». Frågan om den irländska statskyrkans avskaffande
krånglade Gladstone till för drottningen på ett dussin tättskrivna
kvartssidor, varför en annan måste göra ett mera lättfattligt
sammandrag åt henne, för att drottningen icke skulle bliva »löst in the
fog of the long and far from lucid sentencés of her Minister».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
