Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Prosten Schönbeck och hans memoarer. Edvard Thermænius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228 LITTERATUR
Ett i flera avseenden typiskt exempel på memoarförfattarens metod
må här anföras. Schönbeck berättar (sid. 288) med mycket nöje en
anekdot om den skånske magnaten Rudolf Tornerhielm. Denne och
hans kollega i Första kammaren, frih. Jules Stjernblad, hade vid ett
tillfälle kostat på sig ett extratåg från Malmö för att hinna i tid till en
viktig gemensam votering. Detta skulle även ha lyckats, men genom
att bli stående i Första kammarens tambur och skryta med sin resa och
icke minst kostnaden hunno de icke in i plenisalen, då rösterna skulle
avgivas. Schönbeck förlägger i den tryckta versionen denna händelse
till 1872 (men man bör anmärka att i manuskriptet i Kungl. Biblioteket
ett frågetecken av hans egen hand visar, att han rörande årtalet hyst
något tvivel). I själva verket skedde denna märkliga resa — efter vad
tillfälligtvis en alldeles samtida källa förtäljer — på extratåg från Lund
till Jönköping natten mellan den 2 och 3 april 1868. Visserligen blev
resultatet snöpligt för de båda resenärerna, enär deras parti i
nästkommande plenum, lördagen den 4 april, förlorade en hel rad
gemensamma voteringar; däremot vet den samtida berättaren ingenting om
tilldragelsen i tamburen. Så noga är denne emellertid, att han kan
uppge resekostnaderna — ej till runda 500 rdr. som Schönbeck utan —T
till 640 rdr. Schönbeck har alltså fått höra och minnes anekdoten i
huvudsiak rätt. Men med sin smak för det pikanta har han något
förbättrat den. Detta är nu i och för sig ingenting att förfasa sig över;
det ligger helt och hållet i minnets och memoarens natur. Men hos
Schönbeck har lusten och förmågan att »förbättra» varit ovanligt stor,
lika stor som hans egen tilltro till sin absoluta pålitlighet. Vetskapen
härom tvingar läsaren att vara desto mera kritisk.
Ytterligare skäl härtill finnes även. Det som särpräglar Schönbecks
memoarer är ju författarens s. k. uppriktighet; man skulle också kunna
uttrycka saken så, att det är hans vana att ogenerat nedskriva sådant
som annars brukar förbehållas det muntliga förtroendet. Även den som
anser, att gränsen för vad som i vår historiska litteratur anses passande
måhända är något för snäv, lär dock icke kunna förneka, att den
Schönbeckska uppriktigheten har ett så starkt tycke av pratsjuka och
skvalleraktighet, stundom även av illvilja och skadeglädje, att sagda
egenskap, i stället för att öka värdet av hans arbete, måste öka
misstron mot dess tillförlitlighet. Icke ens då det gäller en honom sympatisk
person förmår han undertrycka sin lust att komma med något rafflande.
Berättelsen om biskop Thomander ger härpå ett ganska motbjudande
exempel.
Och likväl måste Schönbeck ha varit en i grunden både rättrådig
och välvillig person. Emot sina fiender visade han som bekant ingen
försköning, men för sina vänner var han en god och uppriktig vän.
Det finnes allt för många bevis på den aktning och tillgivenhet, varmed
han bemöttes, för att något tvivel härom skulle vara möjligt.
Man kan i detta sammanhang icke heller underlåta att påpeka, att
Schönbeck, även då han är övervägande elak eller rent av hätsk, ofta
framhåller några vackra och försonande drag hos vederbörande. Så
är i större eller mindre grad fallet med Tornerhielm, ärkebiskop Sund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
