Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Till tioårsminnet av Tammerfors’ erövring. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL TIOÅRSMINNET AV TAMMERFORS’ ERÖVRING 257
största svårighet bröts och efterföljdes av de vitas åter och åter
riskerade frammarsch mot Tammerfors. Det är gripande att nu
efteråt i Douglas’ och Ignatius’ skildringar läsa om de ovissa,
förlustrika strider dessa skaror drogo till mötes, vilka med
dånande fosterländska sånger och jubel passerade Seinäjoki i mars.
Och egendomligt är att minnas, hur det i ledet ej var tanke på
annat än rättvis och säker seger.
Utomordentligt betydande framträder i detta läge general
Mannerheim som ledare. Redan i Hjalmarsons krigsminnen synes
klart, att de krigsvana gruppchefernas oro för sina oövade
trupper och deras ofta otillräckliga materiel stodo emot
högkvarterets offensivbeslut. Hjalmarsons vanda blick såg’svaghet på
svaghet. Mannerheim svarade: fram! Samma sak belyses
briljant av Douglas i slutorden och skildringen igenom ända från
den tidiga marsdag vid Tammerforsoperationernas början, då
gruppcheferna kommo till tals och yppade sina stora
betänkligheter mot ett så vidlyftigt företag som den genom instruktionen
av den 5 mars anbefallda offensiven. »Utan att hava lämnat
resolution i ena eller andra riktningen upplöste general
Mannerheim sammankomsten samt återvände på natten till Seinäjoki.
Vid framkomsten dit meddelade han sitt beslut. Det innebar,
att den planlagda offensiven skulle utföras». Utgången gav
honom rätt. Han insåg den oskattbara fördel de vita — trots alla
svagheter — hade i sin entusiasm, sin segertro, sin
sammanhållning och sitt befäl. Mannerheim insåg, att denna fördel, denna
»relativa överlägsenhet» måste utnyttjas snabbt, och därvid mötte
han med sitt beslut sina truppers hetaste, otåliga önskan mot
fronten. Douglas framhäver alldeles utmärkt, att
Tammerfors-offensiven i själva verket är ett lärorikt exempel på ledningens
utslagsgivande roll.
Vid sidan av dessa och andra rent allmänna synpunkter
synes mig Douglas’ framställning även ha ett sällsynt värde som
klar och utomordentligt medryckande skildring av ett stort
stridsförlopp. Det börjar med svårsammanhållna operationer på skilda
håll, splittrade strider på isar och norra Tavastlands och
Sata-kuntas snöiga skogsmarker. Ståtligt framträda, vid sidan av
cheferna och de från Tyskland återkomna jägarna, från Sverige
anlända officerare sådana som Erik Hallström och Martin
Ekström. Ringen slöts långsamt kring Tammerfors. Först den 25
mars stodo äntligen de olika armégrupperna kring staden. På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
