Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Kring Stockholms blodbad. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRING STOCKHOLMS BLODBAD 273
torget skockade folket. Han har vid blodsdomarnas
verkställande skjutit ärkebiskopen framför sig.
Man antager ju, att mäster Olof varit åsyna vittne till
blodbadet. En viss sannolikhet talar härför, men bevisas kan saken
icke. Den seglivade anekdoten om hans och broderns livsfara
under blodbadet är en mystifikation från omkring 1700, helt visst
satt i omlopp av den karolinske urkundsförfalskaren prosten Nils
Rabenius. De värdefullaste uppgifterna hos mäster Olof,
dödslistorna, stå säkerligen i samband med hans senare tjänstgöring
som Stockholms städs sekreterare. Om vad som tilldrog sig på
de inre linjerna har hans kunskap varit mera osäker. Men han har
strävat att utvidga sitt vetande. Av flera skäl sluter jag, att hans
framställning av 1520 års händelser ursprungligen utgjort en
självständig skrift. I själva verket finnes en äldre redaktion bevarad
av detta krönikeparti i en avskrift från 1600-talet efter ett i den
stora slottsbranden förlorat, kansliet tillhörigt manuskript. I
denna hittas ett och annat, som senare utfallit, men där
upptäckas också luckor. Så saknas hela den bekanta skildringen av
hur fru Kristina framdrager 1517 års riksdagsbeslut och hur
biskop Brask i denna situation friar sig genom att hänvisa till
den under sigillet dolda lappen. Härom har Olaus Petri tydligen
först på ett relativt sent stadium erhållit kunskap. Måhända är
hans källa de upsaliensiska domherrarnas relation av 1523, en
källa till blodbadets förhistoria, som i likhet med
kättarförkla-ringen blivit livligt bestridd till sitt sanningsvärde, ehuru från helt
andra utgångspunkter.
Som bekant präglas mäster Olofs syn på Gustav Trolles roll
av anmärkningsvärd mildhet. Trolle frambär inför konungen
klagomål över lidet övervåld och begär skadeersättning. Men
konungen, som traktar efter många mäns liv, finner med största
missnöje, att han ej driver sin sak tillräckligt skarpt, och
bestraffar honom med hårda ord, »så att ärkebiskopen ock fruktade sig».
Denna uppfattning är icke något nytt drag i mäster Olofs skildring
av händelserna 1520. Tidigare berättas här, att ärkebiskopen under
Sten Stures sista och dödsmärkta dagar lät förstå sin redobogenhet
till försoning. »Gud förlåte dem, som den oviljan gjort hava
emellan min frände herr Sten och mig!» Den redan avtalade fulla
försoningen gick tyvärr, enligt krönikan, om intet genom herr
Stens död på färden till Stockholm. Synbarligen tror Olaus Petri,
att Gustav Trolle varit besjälad av sådana stämningar mot den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
