Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Kring Stockholms blodbad. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 NILS AHNLUND
glömma kan», hur ärkebiskop Gustav tillsammans med biskop
Hans i Linköping, biskop Otto i Västerås med flere oärlige
tyranner, både kaniker och prelater, som sutto församlade i
Stockholm att fullfölja konung Kristierns tyranni, dömde oskyldiga
riddare, fruar och jungfrur till kättare och kätterskor och
jäm-merligen förde dem in i dödens tvång; vilket allt icke tycktes vara
nog, »utan ock läto deras oskyldiga kroppar till aska ynkeligen
förbränna». Framställningen är färgad, men den visar på några
punkter större likheter med den av Huitfeld framdragna
urkunden än andra kända källor. Gustav Vasa utgår
uppenbarligen från, att saken är lika bekant för den nationelle svenske
prelaten, landsflyktig sedan många år.
Men varför genljuder då ej manifest- och flygskriftslitteraturen
de närmast följande åren av kättardomen? En förklaring synes
vara tillfyllest: Siverige var ännu ett katolskt land. Mellan raderna
skymtar likväl erkännandet. Så i riksrådets sändebrev till Norge
1521: konung Kristiern bragte många fler om livet än dem
ärkebiskop Gustav reste klagan emot, han lät utan tilltal och
dorn dräpa biskoparna Vincent och Mattias. Man förstod i Sverige
att skilja mellan vad som rymdes i Trolles anklagelse och vad
som icke föll därunder.
De båda biskoparnas avrättning står som en av de gåtfullaste
punkterna i det stora dramat. Alla hypoteser måste här mer än
eljest lita till rena försök att rekonstruera händelseförloppet. Det
kan emellertid tänkas ha varit följande. Inseende hela vidden
av den fara, som anklagelsen för uppenbart kätteri innebär,
söker fru Kristina slå den tillbaka genom att framlägga bevis
för att några av den svenska kyrkans yppersta, män som Gustav
Trolle ej vågar antasta, i verkligheten bifallit de åtgärder från
Sturepartiets sida, som utgöra stommen i Trolles anklagelseakt.
Hon uppenbarar Stockholmsbeslutet av november 1517 och
möjligen ett eller flera därmed samhörande brev; redogörelsen i
kättarförklaringen talar om »framburna brev». Det blir nu ej
blott ådagalagt, att Mattias av Strängnäs och Vincent av Skara,
båda närvarande i slottssalen, ställt sig solidariska med ingreppen
i kyrkans ordning, utan yttermera ådagalagt, att denna deras
solidaritet innefattar en förbindelse att stå samman mot alla
efterräkningar från den heliga stolen. I motsats till Brask kunna de
ej fria sig. Äro icke även de förfallna till kätteri, vilka äro då
kättare? Under intrycket härav beslutar Kristiern att låta dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
