Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Från de unga gubbarnas stad. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298 LITTERATUR
Jå ägde jag vid juletid en boplats och en brud
och barn som tro på tomtar och på Gud,
då följde mina tankar dem
som drogo ned till Betlehem
på kejsare Augusti skattebud.
Men jag har bara tusen tunnland månsken i det blå,
vars skörd för sorgens skull jag glömt att slå,
Och vissen står min stjärneäng
där Vintergatan gör en sväng
— så fjärran ifrån krubban och dess strå.
Allt detta kan synas så oakademiskt som gärna är möjligt — så länge
man ej betänker, att studentens seglats kan vara stormigare och
vidsträcktare än de flestas, och att den rätta akademiska tukten bland
annat lär en att med klarnad blick beskåda och med fast hand
kartlägga även det egna livets stormar och irrfärder. Över Gabriel
Jönssons poesi ligger en sant akademisk serenitas — och var han har lärt
den, har han själv talat om: poemet heter »I Alma Maters majnatt»
och har egendomligt nog ej funnit plats i hans nya diktsamling, men
kan i sin helhet läsas i tidskriften »Lundagård»:
Hellenisk! lutad höljde sig platanen
i fläckig mantel. . . Minns du denna park,
där Platons träd stod nära invid granen
och lyste mot oss på vår egen mark?
Dess skugga låg så lätt på skånska jorden
som tankens trådar i vår dialog,
när vi en kväll försökte tvinga orden
att tolka det som själen fjärran såg.
Vår aftonvandring började där borta
när staden slöt sig i sin grönskas ring.
Vad alla Lunds alléer voro korta
för långa samtal om serena ting.......
Den akademiska serenitas välver sig även kring Sigfrid
Lindströms diktning — men därtill inskränker sig också hans likhet med
Gabriel Jönsson. Denne sjöfarare har inte låtit sig lockas ur kursen
av älskogsgriller och andra de vilsna årens irrbloss — för allt sådant
är han djupt ointresserad. Han har heller intet Flundror att vila ut
i: hans hemlängtan söker sig andra vägar, den tändes av vinterkvällens
stjärnor:
Det är som ljus från himlens rika byar.
Jag ville kasta bort min kropp i diket
likt tiggarkläder, och på väg av skyar
befriad vandra mot det sälla riket.
Men Ikaros’ väg är vanskligare än Odysseus’: redan i nästa strof
kommer den tragiska resignationen till tals:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
