Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Från de unga gubbarnas stad. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 299
Men det är långt. Måntro jag skulle mäkta
den långa vägen, fast min längtan bränner?
Och kom jag fråm, var kanske ljusen släckta.
Och kanske bor där inga som jag känner.
Den som undfått längtan till himmelsfärder och känner sig som
medborgare i idéernas rike, har svårare än andra att finna sig till rätta
ined jordelivets tjocka och skumma luft: han blir abnormt skarpsynt
för det djuriskt låga och fula i vardagsmänniskornas vardagstillvaro,
han ser sig i »de onda ögonens stad», liksom mr Lemuel Gulliver efter
hemkomsten från Houyhnhnm-Land, omgiven av vämjeliga yahooer.
Dunsterna från antropoidens skadedjursinstinkter kväva och förgifta
allt rent och vackert, de förmörka själva himlen:
Det som var himlens blåa valv, det ter
sig snart som en oändlig smutsgöl, full
av slemgrön sörja, stinkande och tjock,
som fyller hela världen med sin stank,
och solen flyter kring där, pråligt blank,
som ett lackerat karamellburkslock.
Den som i en sådan värld viger sitt liv åt det sanna, det goda och det
sköna, hans plats blir bland de alltid besegrades skara. Heroerna bli
lamslagna av ormbett, innan kampen begynt, liksom Philoktetes: var
idéernas gralriddare blir här på jorden en Don Quijote. Men ändå, trots
allt — det enda som gör livet värt att leva, år att sluta sig till denna
dömda, hånade flock. Den kan besegras, gång på gång — men den
kan inte ge tappt. Don Quijote må genompryglas, nersmutsas,
utskrattas —-
med döds stel min, men rak i rygg
steg han till häst och sprängde bort
mot nästa väderkvarn...
Ikaros må vara inpyrd med stanken från den gödselstad där han
ramlade ned: hans längtan kan ej kuvas:
Och ser jag hur det minsta flygfä stiger
upp mot det blå i solberusad dans,
så prisar jag vart väsende som viger
sitt korta liv åt sol och ljus och glans.
Den besegrade skaran går till Hades utan jämmer och groll:
......tysta ska vi gå
till tystnaden att, när vår plats vi nått,
begrunda gudars råd och mänskors lott
och minnas allt vi en gång hoppats på.
Sigfrid Lindströms serenitas är dyrköpt — men endast desto
mera hög och ren.
23. Svensk Tidskrift 1928.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
